Danmark. Rörande tyska truppernas misslyckade angrepp på Dyppelskansarne isöndags natt skrifver Berl. Tid. för i måndags: Preussarne hafva under sistl. vecka ryckt våra skansar nära inpå lifvet och beskjutningen tilltager med hvarje dag i styrka. De skickade i går omkring 600 skott i timmen mot skansarne och ställningen bakom dem, och de hafva förmodligen trott, att verken nu voro så förstörda eller våra soldater så trötta af det ansträngande försvaret, att ett nytt försök skulle med framgång kunna göras, att bemäktiga sig skansarne eller några utaf dem. I natt kl. mellan 3 och 4 gjordes försöket. Ötverbefälet kallar det i sin rapport en allarmering på båda flyglarne; vår korresp. karakteriserar fiendens företag som ett stormningsangrepp, försök mot skansen n:o 8, samtidigt med ett svagare angrepp på venstra flanken. Säkert är, att angreppet alldeles misslyckats och att fienden måst vika tillbaka, hvarefter beskjutningen fortsatts. Preussarne hafva nu i tvenne månader legat utanför Dyppelställningen, hvilken de synbarligen först trott sig kunna taga med jemförelsevis stor lätthet eller genom öfverrumpling, och mot hvilken de nu måst öppna en systematisk belägring. Vi veta ej hvad den slutliga utgången skall bli af den oss så vida öfvermäktige fiendens förtviflade ansträngningar, för att vinna åtminstone en liten lagerqvist i detta krig; men hurudan utgången än blir, skall försvaret af Dyppelställningen, efter allt hvad som redan skett, räknas bland den danska armåens vackraste vapenbragder. Hvarje fästning är utsatt för ödet att kunna tagas, och det skulle vara löjligt att påstå, det Dyppel skall kunna hålla sig i evig tid mot en så mägtig angripare; men för hvarje vecka, som går till ända utan att ställningen tages, för hvarje angrepp, som tillbakaslås, ökas den lilla danska armeens ära, medan det blir allt tydligare, att om ställningen en gång skulle falla, så bör skulden dertill hvarken sökas i våra truppers brist på tapperhet, seghet och ihållighet, eller i våra ingeniörers och artilleriets brist på duglighet och energi, utan blott i den numeriska öfverlägsenhet, hvaröfver fienden råder. Den ära, som han sålunda vinner, blir under alla omständigheter endast ringa, liksom det öfverhufvud i ett krig mellan tvenne af Europas största makter å sidan och en liten stat å den andra icke finnes stor ära att skörda för de förra makternas armeer.