anslutning till denna mysteriösa vackling och omkastning, till hvilken regeringen gjort sig ekyldig och af hvilken hon sjelf känner sig synbarligen besvärad. Och något annat är ijalla sall ej möjligt, ty hon måste djupt känna hvilken moralisk förpligtelse såväl hon som hela landet åtagit sig gentemot Danmark; en förpligtelse, som ej kan numera på något sätt förnekas eller förringas. Den är en sanning och en blodig sanning. Må vi ärligt erkänna, att denna hittills svikits, och böja oss under nutidens dom. : Om något tvifvel skulle i detta hänseende vara möjligt, torde en hastig återblick på det törtlutna vara tillräcklig för att häfva det. Hvar oeh en skall, efter redan ett blott flygtigt genomögnande at de under sistl. riksdag framlagda diplomatiska aktstycken i den dansktyska frågan, finna, att svenska kabinettet städse ifrigt påyrkat Holsteins afsöndring från det öfriga Danmark och införande af liberala reformer i Slesvig, hvilka skulle tillfredsställa majoriteten af dettas innevånare, Detta har varit sjelfva kärnan i vår regerings danska politik, och den har ingalunda varit för det öfriga Europa obekant och alldenstund den finnes ganska nära bestämd i ett lösningsförslag, som innehålles i bl. a. en depesch till St. James. Nåväl, Danmark tager ett inledande steg till Holsteins utsöndring genom utfärdande af sin marskungörelse, hvilken i allo biträdes at Sverige-Norge, och befrämjar sörhandlingarne om ingåendet af en försvarsallians mellan de skandinaviska makterna. Det är nu säkert, att dessa förhandlingar varit långt framskridna och att det endast varit svenska kabinettets vankelmod som vållat uppskof uti densamma, Kännedomen om konung Carls ställning till frågan, åtminstone före konung Fredrik VII:s död, bevisar, att endast utifrån verkande orsaker kunnat föranleda det afvaktande uppskofvet å svenska regeringens sida. Här inträder det hemlighetsfalla, hvilket väl icke heller skall bli uppdagadt med det snaraste. Befarade man möjligen i Tuillerierna eventualiteterna af den skandinaviska alliansen, som man dock derifrån i början underblåst, och ville man der af sjelfviska skäl ej ingå på kraftåtgärden att gentemot ovänliga makter genomdrifva planen om ett skandinaviskt statssystem? Höll kanske svenska regeringen äfven sig derföre tillbaka, dock under bemödande att sauvera apparanserna och förgylla återtåget genom att föra i Köpenhamn ett bestämdt språk och under fagra ord uppmuntra till handlingar, hvilka måete framkalla något afgörande? Kanske räknade man på att derigenom framtvinga kraftöåtgärder äfven från Tuillerisidan. Under de pågående allians-förbandlingarne med Danmark, framlade detta senares regering inför riksrådet sitt bekanta förslag till den nya grundlagen, hvilket, egentligen taladt, ej är något annat än en praktisk konseqvens af den utaf svenska regeringen ej allenast gillade utan äfven understödda marskungörelsen. Långt ifrån att svenska regeringen uttalade något ogillande af detta förslag, hvilket hr Manderström på riddarhuset sedan dock ansett vara för djertt, kunde dåvarande danske konseljpresidenten hr Hall tvärtom i riksrådet förklara, att danska regeringen fullkomligt och till alla delar öfverensstämde med den svenska, hvilken förklaring säkerligen i ej ringa mån bidrog till att förslaget blef af riksrådet antaget. Äfven sedan Fredrik VII dött, uttalade svenska kabinettet sitt indirekta men bestämda gillande af novemberförfattningen i den nyss offentliggjorda depeschen till grefve Hamilton af d. 16 november, således dagen efter konungens frånfälle. Det heter deri tillochmed, att edet förefaller mig (Manderström) lyckligt för konung Christian att redan innan hans företrädares frånfälle det nya grundlagsförslaget blifvit asgjordt. Dessa ord kunna naturligtvis ej innebära något annat, än att hr grefven anser det lyckligt för den nye konungen, emedan denne nu kan peka på sitt folks vilja och dermed tillbakavisa hvarje öfvertalningstörsök af såväl fientliga som vänliga makter att återtaga förslaget. Grefven insåg naturligtvis, att om konung Christian kunnat taga tillbaka detsamma och äfven verkligen gjort det, så skulle hans ställning till danska folket blifvit så prekär, att en inre revolution varit mer än sannolik. Då nu grefve Manderström tillika öppet medgifver. att grefve Hamilton äfven senare l