Adressen, som enstämmigt och under lifliga bifallsrop antogs af församlingen, är af denna lydelse: Italienska bröder! Få år hafva förrunnit, sedan Italiens ädla folk tog ett jättesteg framåt för enhetens och den borgerhga frihetens heliga sak. De suckar, som från edert sköna land ljudit rundtomkring verlden och mäktigt gripit alla fria nationer, afföstes af det obeskrifliga jublet öfver eder pånyttfödelses morgon, öfver århundradets ljusaste bragd. J stån nu rustade, starka genom enighet, frihet och rådignet öfver ett stort land, och j kunnen med friskt mod gå till mötes den framtid, som kanske snart skall föra eder till nya strider och segrar. Då j nyligen vid fransmännens sida hjeltemodigt kämpaden för eder sjelfva, utkämpaden jjdermed äfven frihetens, kulturens och humanitetens kamp för hvarje folk, hvilket likasom edert lidit under tryckningen af de tyska makternas nationala högmod och hat till friheten. Men, italienare! många af edra landsmän stå nu i de österrikiska regementen, sida vid sida med polackar, magyarer och czecker, stridande för en sak, hvilken är lika förhatlig för eder som för oss och dem. Detta har uppfyllt vårt hjerta med sorg. Hundradetals venetianare hafva fallit på valplatsen eller dukat under för ett vinterfälttågs mödor i vårt omilda klimat — och vi hafva ju ändock icke strid med eder! Det är det emellan oss liggande, eröfringslystna och fribetsfientliga folk, som är eder fiende, liksom det är vår. Det var för kort tid sedan j, som streden mot detta folk, för att befria en del af edert land från dess herradöme: då blef dess högmod bräckt; det trängdes tillbaka inom trångare gränsor och måste antaga en förödmjukande fred. Nu är det vi, en liten nation, knappast tiondedelen af eder i afseende på folkmängd, som måste föra en strid på lif och död med samma fiende. Han skickar emot oss sina horder på röfvaretag, för att, stödjande sig vid den omständigheten, att en del tyskar invandrat och gästfritt emottagits i Slesvig, lägga sista handen vid Tysklands försök att bemäktiga sig vårt gamla danska kronland; han vill beröfva oss vår nationalitet och den borgerliga frihet, som är vår stolthet och vår styrka, han vill i detta lilla Danmark söka upprättelse för de förödmjukelser, j tillfogat honom, och skörda de lagrar, edert hjeltemod frånryckt honom. Det är en bitter erfarenhet, att folken i Europa förspilla sina krafter, då de blott uppträda delvis, hvar för sig på egen hand, mot våld och förtryck; det är en bitter erfarenhet, att de frihetsfientliga makterna skickligt förstå, att slå sina motståndare en och en till marken, och så bruka det ena undertryckta folket till att dermed underkufva det andra. Italienare! Eder sak är helig och skall en gång segra; j förfogen öfver hjelpmedel, hvilka kunna mäta sig med fiendens. Äfven vår sak är helig, vi strida för vårt lif och vår härd, och fastän vi ännu icke underkufvats, oaktadt fiendens ofantliga öfvermakt, hvilar dock en tung börda på våra skuldror. Den del af vårt land, som sammanhänger med Tyskland, är öfversvämmad af fienden, och vi stå ensamma — ensamma mot tvenne af Europas största militärmakter. Vi förmå icke drifva dem bort från halfön. Vi äro visserligen ännu fienden öfverlägsna på hafvet och kunna på detta e.ement åsamka honom känbara förluster; men äfven dessa skola tyvärr förminskas, om Österriko ser sig kunna skicka en större afdelning af sin flotta bort ur edra farvatten och bemannad med edert sjöfolk upp till våra kuster. Skola vi fortfarande stå ensamma, då måste vi en gång duka under. Segren skall blifva vår fiende dyr, om han vinner den, och många skola följa dem, som redan funnit döden på Slesvigs och Jutlands valplatser. Men, italienska bröder! om Tyskand nu tilllåtes att kufva oss, då hafven j förlorat en förbnudskamrat, som sträfvar mot samma mål som j: frihet och rätt för fosterland och ära? Härmed sända vi eder vår tillgifna, broderliga helsning! Det beslöts, att adressen skulle sändas till deputerade kammaren i Turin, som troddes komma att sammanträda d. 12 d:s. Det skulle vidare ombesörjas, att adressen blir kringspridd i Italien och införes i de italienska tidningarne. Italienaren major Venturini, som afrest från Köpenhamn till London, för att der sammanträffa med Garibaldi, har till Köpenhamnstidningen Dags-telegrafen insändt, för att offentliggöras, följande uppsats angående ofvannämnde möte: Danske män! Då jag närvar vid eder sammankomst, skulle jag kunnat för eder tolka de känslor, som upprörde mig, men jag kunde ej ha gjort de så, att jag blifvit förstådd af alla. Som italienare, som soldat i kriget för mitt lands oberoende, stridande, der konungen och Garibaldi kallade mig, hade jag bort tacka eder för de bevis på sympati och beundran, som j på ett så högtidligt sätt velat gifva mitt fädernesland. Som venetianare hade jag i förening med eder måst protestera i min olyckliga fäderneprovins namn, som med sin lysande forutidshistoria ingalunda förtjent skammen att se sina söner i förening med tyskarne kåmpa omot eder, för hvilka den höjer sina mest brinnande böner till himlen om, att eder sak må segra. Och j skolen bestämdt segra. Gud, som med så tydliga tecken under senaste tider skyddat de nyaste ideernas segrar, skall säkerligen icke tillåta, att detta frihetens heliga bålverk skall besudias och förstöras af despotismen. Hållen derföre ut med fasthet och orygglighet som hittills i medvetande om eder saks helighet och i den öfvertygelse, att alla Österrikes och Preussens ansträngningar och andra folks svekfulla löften aldrig skola kunna beröfva eder äran af att så ädelt och modigt hafva försvarat eder frihet och rätt. Lefve Danmark! G. Adolfo Venturini. Erån Utlandet.