och när allt kommer omkring, hvarföre fortsätter man de militära operationerna? Hvarföre låter man icke soldaterna i båda lägren hyila? Hvarföre utskrifver man krigskontributioner i Jutland och uppbränner städer på Als? Hafva ej alla intresserade makter med undantag af tyska förbundet samtyckt till att möta på en konferens, för att eftersträfva ett fredligt afgörande? Såframt de allierade icke hafva för afsigt att gå till väga efter den principen, att de skola öka sina fordringar i samma mån som de vinna fotfäste i Slesvig och Jutland — ett beteende som icke skulle öfverensstämma med det föregifna ändamålet med kriget — hvartill skall det då gagna, att drifva danskarne ut från Dyppel och Als? Låtom oss hoppas, att en af koferensens första åtgärder skall bli, att hejda detta afsigtliga förstörande och tvinga de krigförande att förhålla sig lugna. Det ligger i alla parternas påtagliga intresse, att bli ense om fredsvilkoren ju förr desto heldre; ty så länge kriget rasar och medan den milda årstiden nalkas, blir det med hvarje dag mera tvifvelaktigt om kriget kan inskränkas till den lilla obetydliga halfön mellan Nordoch Östersjön. Det är isynnerhet de tyska krigförande makterna, som äro i högsta grad intresserade af ett snart slut på fientligheterna. Det är tydligt, att deras politik går ut på att söka undvika de straffande följderna af att ha börjat ett onödigt krig. Atskilliga vidriga frågor hafva redan framkommit, åtskilliga förstörande principer hafva redan åter kallats till lif, och det är på tiden, att Europas vishet och statsklokhet begagnas till afvärjande af hotande olyckor. Det är farligt att agera spåman, men säkert är att Europa skall känna sig lugnare, då det icke mera hör det ständiga kanondundret i Danmark och då omedelbar utsigt finnes till ett återupprättande af freden på varaktiga och hederliga vilkor.