— Jag vet ej, svarade ännu ev gång hinduqvinnan. Omsider då klockan slog åtta på aftonen hördes rullandet af en vagn utanför villan. Cynthias hjerta slog häftigt. Hon trodde att Jean de France kom. Men hennes hopp försvann snart, ty betjenten Black inträdde och sade: — Nu är miss Ellen här. I Cynthias hjerta föregick nu en häftig strid mellan förnuftet som sade: misstro henne, och minnet af denna syn af miss Ellen och Roger som sade: hon älskar honom! Miss Ellen inträdde. Hon smålog och lyckan var tecknad i hennes ansigte. Hon gick fram till Cynthia och tog hennes hand. — Ah! sade hon, om ni visste huru jag längtat efter att få se er. Cynthia drog tillbaka sin hand och kastade på zigenerskan en blick full af misstroende. — Ni, min högtälskade Rogers mor, fortfor miss Ellen med hänförelse. — Ni bedrager er, sade Cynthia, jag har ingen son. — Bra, sade miss Ellen i det hon gaf akt på Cynthia; på dessa ord kinner jag igen den hängifna och undergifna modren, den arma zigenerskan som lefver i skuggen för att låta sin son lysa i aristokratiens första leder. . Men Cynthia förblef orörlig. Miss Ellen forfor: Ni misstror mig, och från er synpunkt att se saker har ni rätt, ty man har sagt er att jag vore er sons ficude; och Gud är dock mitt vittne att jag älskar honom. Hon höll handen för sitt hjerta.