brukaren Rosens egendom vid Rönhave med) all dess förfining och komfort eller till Bauer Hansens lilla hus vid Kier Westermark. Fruktan för att ej kunna meddela er med dem på något begripligt språk behöfver ej alskräcka er. På ett eller annat sätt tyckes hvarenda dansk ha lyckats tillegna sig något främmande tungomål att nyttjas till ert gagn. Sedan Hansen blott stirrat på er vid all den tyska ni slungat i hans ansigte, öfverraskar han er genom att framstamma några ord al mycket oformlig men dock omisskännelig fransyska. Hans hustru och barn äro ej lika färdiga i tungan, men de äro glada öfver att se er och gifva er ett vilkomstleende. Den enda olägenheten i deras eljest lyckliga lif är ensamheten. Afbryt denna och ni står för dem i ljuset af en välgörare. Ert inträdande är en händelse, och ert utseende, er drägt och ert tal, de ord de förstå och de ord de icke förstå skola bli föremål för deras tankar och ämne för deras samtal under flera veckor. Gif dem ert kort eller skrif ert namn i deras böcker och det ena såväl som det andra skall bli en relik i deras hus så länge det står. Välvilja mot hela menniskoslägtet synes vara detta oförderfvade folks instinkt. Ingen synes i stånd att göra en annan något ondt. Jag har ej sett ett enda vapen i något af de hundrade hus jag inträdt i, icke ett enda rostigt gammalt muskedunder hängde som trofcötver spiseln, icke en jagtbössa i spiselvrån. Hunden, bunden på stallplanen, är lika mycket er vän som hans herre. Tiggare och landtstrykare ser han aldrig och tyckes ej ens kunna skälla. Han rullar sig och tjuter vänligt på sin halm och beder genom alla omisskänneliga tecken på sitt stumma språk om en smekning. Det är på ett sådant folk som omkring 18,000 af dess lands soldater nu äro inqvarterade; det är på detta folks bekostnad som, ifall Gud ej hjelper Danmark, ännu flera af de främmande soldaterna skola lefva.