ker att för honom upptäcka sin tillvaro; i sistnämnde fall avhåller markis Asburthon om äran att bli upptagen till medlem i detta samfund. — Och klubben har ej låtit höra af sig? — Icke ännu. När markisen yttrade detta inträdde hans betjent och presenterade på en förgyld bricka ett hopviket stycke hvitt satin, tryckt med silfverbokstäfver. Detta besynnerliga Bref hade en hermelin på sin försegling af hvitt vax. — Åhå! sade Roger i det han visade sigillet for Bolton, jag tror att de fattiga i S:t Gillis vunnit sina hundra pund. Han bröt sigillet och läste brefvet som blott innehöll dessa rader: Hermelinklubben antager markis Asburthons utmaning och skall i natt upptaga honom bland sina medlemmar, såvida han samtycker att underkasta sig de prof som bli honom ålagda. — Hvad svarar man er? frågade läkaren nyfiket. — Man frågar mig, återtog Roger skrattade, om jag är nog modig att underkasta mig de prof som skola åläggas mig för att få inträde i helgedomen. — Och hvad har ni fattat för beslut? — Alt underkasta mig profven. Bolton skakade på hufvudet. — Sålunda, sade han, väntar ni att man skall komma och hemta er denna natt. — Nåväl, hr markis, jag tror att ni begått en oförsigtighet och att ni nu står i begrepp att göra en dårskap.