Från Utlandet. Frankfurtertidningen VEurope yttrar angående den nu mest framstående frågan för dagen: tyska förbundsdagens ställning till konferensen, bl. a. följande, dateradt d. 31 mars: Tyska Förbundsdagen skall i dag (torsdag) hatva sammanträde som vanligt, men det är en synbar villfarelse, om någon hoppas, att den höga församlingen skall i detta sammanträde uttala sig i frågan om konferensen. Medlemmarne af Förbundsdagen afvakta i detta fall först instruktion från sina regeringar, och dessa regeringar vänta å sin sida, innan de fatta något beslut, underrättelse från Österrike och Preussen om, på hvilken grundval de båda tyska stormakterna äro hugade, att sluta fred med Danmark, då konferensen trädt tillsamman. Härom vänder sig för ögonblicket allt, och här finnes äfven det skär, mot hvilket de fredliga förhoppningarne lida ett så totalt skeppsbrott, att ett allmänt krig midtunder den rörelse, som gripit hela verlden, skulle synas helt naturligt och bli en sorglig nödvändighet. Man måste göra kabinetterna i Wien och Berlin den rättvisan, att de icke tänka undandraga sig uppriktiga och bestämda förklaringar gentemot sina tyska förbundskamrater; men hvarken grefve Rechberg eller v. Bismarck kunna gå så långt i sina fordringar i afseende på Slesvig och Holstein som de tyska mellanstaterna. Under dessa omständigheter kan det svårligen antagas, att förhandlingarne mellan de båda tyska stormakterna och deras förbundskamrater kunna leda till en öfverenskommelse om, på hvilka vilkor Förbundsdagen skall deltaga i konferensen och derefter sluta fred med Danmark. Det finnes skäl att antaga, det Förbundsdagen verkligen intager en sådan hållning som Europe uppgifver, emedan den ständigt, oaktadt alla nederlag, gjort gällande, att densamma är i slesvigholsteinska frågan den hög sta instansen, hvars uttalanden Österrike och Preussen äro törpligtade att underkasta sig. Emellertid måste Förbundsdagen, om konferensen verkligen skall komma till stånd, deri deltaga. Enda medlet att förmå den dertill är troligen det af Frankrike antydningsvis framställda förslaget om en omröstning i åtminstone södra Slesvig. Preussen tyckes, åtminstone för att döma efter hr Bismarcks vapendragare inom pressen, Nordd. allg. Zeit., äfven redan luta till denna sida. Nämnda blad säger nemligen, att Preussens antagande af konferensförslaget är åtföljdt af den förklaring, att lösningen måste sökas få en annan basis än den, som är gifven genom öfverenskommelserna 1852, och att man på ett tillfredsställande sätt måste fästa afseende vid nationalitetsfrågan. Men skall Österrike ansluta sig till denna uppfattning, Österrike, hvars enda, om ock skenbara, rätt till existens hvilar på några gulnade protokoller? — Den nödiga enheten saknas således ännu, om man än ger sig mine af de fredligaste tendenser i verlden. D. 28 mars gaf Londons lord mayor sin vanliga påskdirer i Mansion Hause, och bland de många notabla gäster, som infunnit sig på denna fest, var äfven h. k. h, hertigen af Cambridge. Naturligtvs utbringades en mängd skålar, och det tillkom hertigen som högsta befälhafvande generalen i England, att besvara skålen för armeen och de frivilliga kårerna. Han kom i sitt tal in på frågan om krig eller fred och yttrade sig härom på följande sätt: Lord mayorn framhöll, att vi nu lyckligtvis lefva i fred, och knöt härtill den förhoppning, att det länge måtte fortfara att vara så. Fastän soldat, delar jag helt och hållet denna åsigt; men jag kan likväl icke tillsluta ögonen för de utomordentligt vigtiga trågor, som i detta ögonblick framstå i Amerika och Europa, och det föres tyvärr krig på båda ställena. Vi bafva visserligen varit nog lyckliga, att vi hittills stått utanför dessa stora stridigheter, och för min del kan jag säga, att det enligt min öfvertygelse skall fortfarande så förblifva så länge det kan ske med ära (bifall); men lika viss är jag om, att det närvarande ögonblicket icke lämpar sig för att experimentera med våra militära institutioner (bifall). Både armn oeh flottan måste hållas på den kraftigaste och fullständigaste fot (bifall); ty fastän jag är öfvertygad om, att landet är beslutet att hålla sig utanför det krig, som nu föres, genom alla de hederliga medel, som stå i dess makt, skall det likväl aldrig underkasta sig förödmjukelse eller hån (starka bifallsrop), och om ett sådant fall någonsin skulle inträffa, är jag förvissad om, att tillochmed de, som nu ifra mest för fredens bevarande, skola vara de första att förklara sig för ett krig, då det ej allenast låter sig försvara, utan är en nödvändigbet för häfdandet af Englands och verldens intressen (starka bifallsrop.) Drottning Victoria skall nu börja åter egna sig åt sällskapslifvet, från hvilket hon alltsedan prins-gemålens död hållit sig aflägs