narne brukligt sätt och kastade ögat derpå. Det innehöll dessa två rader på zigenarspråket. Sök mig ej och vänta mig fem eller sex dagar. Allt går bra. Simson märkte att detta papper blifvit ryckt ur den plånbok som Jean de France vanligen bar på sig; dessutom kände jätten! fullkomligt väl igen zigenarkonungens stil. Han steg helt glad tillbaka upp till Bolton och visade honom biljetten. Bolton förblef lugnare och förlorade sig i gissningar öfver orsaken till denna Jeans oväntade frånvaro; men hvarken Simson eller han misstänkte ett enda ögonblick att det ej var zigenarkonungens hand som skrifvit dessa rader. Litom oss nu se huru miss Ellen slutade denna på tragiska skakningar så rika natt. Då hon kommit ut ur grottan, som skulle tjena Jean de France till graf, tänkte hon på Lionel. Hvarföre hade han ej kommit? Huru hade Jean de France förskaffat sig den nyckel hon lemnat Lionel? Dessa två frågor tycktes omöjliga att besvara, då hon antog att Jean de France talat sanning då han yttrat: Lugna er, jag har ej dödat Lionel. Men om han ej dödat honom, huru hade Lionel kunnat tillställa honom denna nyckel? ... Miss Ellens första tanka var att springa ut i gränden och undersöka den; men klokheten afhöll henne derifrån. Sannolikt hade Jean de France, förutsättande möjligheten af någon öfverrumpling, ställt ut sitt folk i omgifningarne af hotellet och isynnerhet i gränden. Fruk