som äter flammade upp — ty det fanns husegare i närheten som ej tyckte om att huset alltjemt stod i ljus låga, tillade M. förklarande. Härmed var förhöret med M. slut. Skräddaregesällen Andersson berättade att han ungefär vid tiotiden hört två eller tre personer komma samtalande utför trappan. Han hade gått till fönstret för att se hvilka de voro, men oaktadt han stått der en lång stund kommo dessa personer icke tillbaka. Att någon gått i Wallins dörr hade han ej bört. Andersson och hans hustru insomnade derefter och väcktes först på samma gång som de öfriga. — En del af A:s lösörebo hade gått förlorad i lågorna. Större delen var visserligen räddad, men mycket skadad genom bergningen. Sjömannen Sven Ullström som rådde om den näst intill belägna byggnaden hade fått en vedbod skadad. Eljest intet. Murare Möller med hustru som bebo huset midt emot det nedbrunna hade gått till sängs straxt före kl. 10. Hans hustru hade då observerat att det ännu vid denna tid brann ljus hos Wallins. Hustru W. förklarade dock att alla de emot hennes stridande uppgifter måtte bero på att klockorna gått galet. Målet uppsköts för ytterligare upplysningars vinnande på åtta dagar. — Försstold straffade snickarearbetaren Ferdinand Olsson utbjod igår å Fisktorget ett lakan till salu, ien observerades under sitt köpslageri af en poliskonstapel. Som denne ej tyckte Olsson se ut som en person, hvilken begagnar lyxen af laken, fann han sig föranlåten att tillspörja honom om åtkomsten af.detsamma äfvensom af en servett och några andra linnepersedlar som förrädiskt tittade upp ur Olssons ficka. O. gaf till en början det svar att han fått i uppdrag sälja desamma åt en madam Andersson i Haga. Poliskonstapeln begärde att O. skulle visa honom till denna madam, men under vägen ändrade O. uppgift och förklarade sig sjelf vara egare till de ifrågavarande persedlarne. Till slut måste han dock medgifva, att han tillgripit dem på en vind i ett hus vid Smala Vägen, dit han, efter att å Alldins krog i samma hus ha inköpt mat och bränvin, begifvit sig upp för att förtära besagde läckerheter. Han fick då ögonen på några derstädes hängande linnepersedlar, hvilka han tillgrep, äfvensom en hänglås som eljest användes att låsa den för tillfället öppen stående vinden. Några flera saker hade derstädes dessutom saknats, men dessa förnekade sig O. ha tagit, oaktadt det af en vid förhöret närvarande piga upplystes att han förut af henne blifvit mött i trapporna, dervid han frågat efter Alldins bostad, hvilken han dock helt visst kände till. — Målet hänvisades till rådhusrätten, och qvarsitter Olsson i cellfängelset. — En resande som i onsdags med bantåget anlände till staden och ämnade att med ångbåten Najaden fortsätta resan söderut, vidtalade en utanför jernbanstationen hållande droskkusk om att nedköra honom och hans saker till ångbåtsbron. Vid ankomsten dit nedbar droskkusken, hvars namn, efter hvad sedermera blef upplyst, var Anders Andersson, efter den resandes tillsägelse dennes saker på ångbåten, men underlät att medtaga den resandes, ölverrock hvilken han oberäknadt skjutsersättningen behöll som god pris. Den resande märkte straxt sedan kusken rest tillbaka sin förlust, och anmälde saken hos en poliskonstapel, hvilken jemte honom sjelf på åtskilliga droskstationer efterhörde om ej någon ville medgifva sig inneha den ifrågavarande rocken. Alla svarade likväl härpå nekande, och då den resande blott flygtigt observerat den som skjutsade honom samt således ej kunde igenkänna denne, sade han redan i tankarne farväl åt sin rock. Han dröjde emellertid qvar i staden ett par dagar, och då han i lördags infann sig i polisvakten för att efterhöra om någon spaning vunnits, befanns rocken redan hängande derstädes. I ena fickan låg ännu qvar ett bref, adresseradt till den resande, hvilket sålunda ytterligare bevisade att han vore rätte egare till plagget. Droskkusken, bemälde Anders Andersson, som för tillfället kört en af åkare Winkrans droskor, befann sig likaledes i polisens förvar och erkände, såsom der tycktes, ångerfull, tillgreppet. Det var emellertid nu för sent att vinna den förlåtelse han bad om, och hvilken han förut lätteligen skulle erhållit. Uppdagandet af stölden hade sålunda tillgått, att. Andersson oförsigtigtvis burit bort den stulna rocken till en ji Redbergslid boende anhörig. Denne var ej hemma, hvarföre A. lemnade plagget till sin slägtinges dotter, en flicka om tio å tolf år, med begäran att hon skulle bedja modren laga några knapphål på densamma. Dervid tillade A. att man skulle hålla tyst med saken. Som emellertid det hela såg sjukt ut, gjorde samma slägting anmälan hos en poliskonstapel, hvilken vid undersökning af rocken i en fleka påträffade det ofvannämnda brefvet, som ådagalade rätte egarens namn. Vid förhöret i går erkände Andersson stölden, men ville till en början göra troligt, att han först följande morgon upptäckt rocken i droskan. Häremot stred likväl det förhållande att han redan samma qväll stölden begicks förnekat sig ha skjutsat någon ned till ångbåtsbron, hvilket han visserligen icke hade gjort, ifall han icke haft dåligt samvete. Målet remitterades till rådhusrätten, och qvarsitter A. under tiden i cellfängelset. Den ofvannämnde slägtingen till A. erhöll såsom belöning för visad redbarhet och rättrådighet en gratifikation af fem rdr. ———-— 2 ——o-o fiumMMIAYPYAmmar