kl. 9 på aftonen, först på natten vaknat vid ett prasslande och sprakande ljud, hvilket han, så snart han hann riktigt vakna, fann härröra af eld. Han skyndade då genast ut i förstugan, slog på en i samma våning som han sjelf boende cigarrarbetare Caspers dörr med rop att elden vore lös, återvände derefter in till sig och insvepte sin gosse i ett täcke samt bar barnet in till en närboende person. Ätervändande fick han med sig en börda sängkläder. Hustrun hade äfven tagit med sig ned något kläder och ett syskrin. i hvilket W. förvarade sina dokumenter. Det nu omnämnda var det enda som de förmädde råddaNägon aning om huru elden uppkommit sade sig W. icke ha; men han hade af andra personer hört att nägra karlar en natt blifvit sedda pekande på hans nus, hvarförutom han uppgaf att en annan natt en person kommit upp och knackat på hans dörr samt på tillfrågan, hvem han vore, uppgifvit flera olika namn, som tydligen visade sig vara diktade. W. hade dock genom hotelser förmått denne nattrons störare att begifva sig sin väg. På tillfrågan af åklagaren, kommissarien Kant, huruvida icke W. dagen förut borttagit en ringklocka som han hade på köksdörren och hvilken gat ljud ifrån sig då någon passerade dörren, svarade han nekande. Tvärtom hade han dagen eller ett par dagar förut lagat nämnde klocka, på det att hon skulle ordentligt göra tjenst, hvilket hon ock sedermera gjort. Efter kl. ungefär nio på aftonen hade bestämt ingen lemnat W:s bostad. W. medgaf sig ha halt några penningesvärigheter att kämpa med tillfölje af sitt byggnadsföretag, ehuru icke värre på senare tider än förut. Det hade visserligen varit litet stäldt på knussel, men han hade dock hoppats att få huset fullfärdigt, hvarefter han ämnat sälja det, men icke förr. Det upplystes likväl, att huset stått annonseradt till salu i Handelstidningen. Detta förnekades af W. gom väl skulle veta om det, då ingen annan än egaren kunnat företaga sig att insätta en dylik annons. Hustru Wallin inkallades näst i ordningen. Hon berättade alldeles detsamma som mannen, och var under det följande förhöret den som hade mest att anmärka beträffande de öfriga upplysningsvis hörda personernas uppgifter. Cigarrarbetaren Casper som bodde vägg om vägg med Wallin hade den ifrågavarande aftonen hemkommit klockan kort efter sju. Sedan han och hans hustru ätit qvällsvard, tog hon en bok och satte sig att läsa. Casper bad henne läsa högt och hon gjorde detta. Läsningen drog ut till klockan efter tio eller troligen ända till kl. elfva, ty hustrun läste enslingens bikt i Enslingen på Johannisskäretk. Sedan de båda makarne lagt sig, hörde de en person komma smygande uppför trappan och derefter gå in i Wallins kök. Detta var mycket lätt att höra, ty, som förut uppgifvits, väggarne voro blott af plank. Något ljud af klockan, hvilken alltid eljest brukade pingla då Wallins köksdörr öppnades, kunde nu ej förnimmas. Den sena promenaden väckte någon förundran hos Casper och hans hustru, enär Wallins eljest alltid brukade vara till sängs vid denna tid. Äfven det tydliga försöket att göra stegen ohörbara väckte undran, men förklarades af Casper derigenom att W. väl ej ville störa sina hyresgåsters sömn. Nägra minuter innan stegen hördes i förstugan, hade Caspers hört sängen utdragas i Wallins rum, något som ytterligare tycktes bevisa att den senare och hans hustru ej måtte gått till sängs så tidigt som de uppgifvit. Caspers insomnade sedermera och väcktes först af att någon slog på deras dörr. Lågorna hade då redan gripit omkring sig så att då C. skulle rädda sitt lilla barn och utbar detsamma insvept i ett täcke, blef detta i förstugan svedt af lågorna. Casper hade för öfrigt att berätta samma historia om en person som en natt skulle varit uppe och bankat på hos Wallin och dervid gifvit sig diverse namn, men som slutligen blifvit bortkörd af W. Då det likväl var antagligt, att denna person som så bullersamt gaf sig tillkänna icke hade haft något uppsåt att anstifta mordbrand, fästades intet afseende vid denna tilldragelse. Caspers hustru, hvilkens berättelse fullkomligt ofverensstämde med mannens, hade blott att tillägga, det hon sett de omförmälda tre personerna som en natt utpekat Wallins hus. De hade dock blott gått helt hastigt förbi och tycktes ej ha haft elaka afsigter, hvarföre icke heller detta var något att fästa sig vid. — Casper som ej hade sitt lösörebo försäkradt hade förlorat detsamma helt och hållet. Efter dessa berättelser upprepade både Wallin och hans hustru att efter kl. 9 på aftonen hade ingen varit på besök hos dem, icke heller någon af dem ute. Dernäst i ordningen hördes snickaregesällen Montelius, hvilken talade i mycket frank ton och för att klarera sitt minne förmodligen tagit sig en grundligare frukost. Montelius hade lagt sig före klockan nio på aftonen och vaknade först sedan eldsvådan utbrutit i huset, i hvars nedia våning han hade sin bostad. — Hvaraf vaknade Montelius? frågade polismästaren. Montelius pekar med stor gest mot taket och börjar. — Jag hörde buller deruppifrån, larm, stim och oväsende! Folk stupade om hvarandra i trappor, på svalen, vinden och f-n vete hvar allt. Polismästaren afbröt här den lifliga skildringen med en tillrättavisning till M. för hans svordom. — Kommer aldrig i fråga, hr polismästare, fortfor M., jag sprang ut i förstugan och såg huru det stod till. Derpå rusade jag åter in, ropande Lelden är lög! I största hastighet kastade jag ut hustru min genom fönstret . .. Efter omnämnande af denna lilla bedrift hemtade M. för ett ögonblick andan. — Fick M. något af sina tillhörigheter räddadt? frågade polismästaren. — Sedan jag som sagdt fått ut hustru min, fortfor M., började jag rädda mina saker. Det mesta kom undan, men Li en hastighet blef naturligtvis en stor del förderfvadt. — Har Wallin hörts beklaga sig öfver att vara i klena omständigheter? frågade polismästaren. — Hvad för slag? Om han varit i klena omständigheter? Karlen har gått såder hängfärdig. På de sista åtta, fjorton dagarne har han ej varit sig lik. Sedan han fått högre assurans har han upphört att arbeta i verkstaden. — Märkte M. intet ovanligt qvällen innan elden bröt ut? frågade polismästaren. — Nej, jag sof så tryggt, så tryggt, så att det var märkvärdigt hvad jag sof tryggt. — Nå hade intet ovanligt eller misstänkt tilldragit sig de föregående dagarne då? — Jo det var verkligen en hop med spring i trapporna på de sista fjorton dagarne — för det ändamålet, förklarade M. djupsinnigt. Karlen var riktigt besynnerlig i sitt humör och sina ställningar på sista tiden. Och så voro äfven hans underhafvande.