— Man måste låta reparera gångjernen till granitlocket, yttrade miss Ellen då de åter uphstego. — Hvartill skulle väl det tjena? frågade baroneten. — Bah! yttrade den excentriska unga flickan, hvem vet om vi ej skola få en ny revolution. Miss Ellens önskningar voro alltid lag för sir Robert. Gentlemannrn hade låtit restaurera oublietten liksom hade det varit en teaterdekoration som skulle förekomma i en skerirepresentation. Då miss Ellen denna afton nedsteg i trädgården för att mottaga Lionel, passerade miss Ellen förbi grottan. Kaskaden lät höra sin enformiga sång. Natten var lugn och tyst. Allt sof i hotellet, med undantag af sir Robert Waldens betjent, hvilken gispande väntado på att hans herre skuile återvända från klubben. Miss Ellen erinrade sig oublietten. — Det är dit man bör sätta Cynthia, tänkte hon. Hon fortsatte sin väg genom den skuggrika allå, som leddo till porten. Hon hörde då ett lätt buller och stannade. Det var porten som försigtigt öppnades och slöts. — Han är utmärkt påpasslig, den blifvande markis Asburthon, tänkte miss Ellen, hvars läppar buro ett hånande löje. En man närmade sig insvept i sin kappa. Miss Ellen trodde sig böra stanna och invänta sin nattlige besökare. Denne framskred emellertid långsamt i det han vände hufvudet än åt högra än åt venstra sidan liksom sökte han oricutera sig. Dessa rörelser syntes miss Ellen