Fienden uppvaktade oss desslikes med vanliga, runda kulgranater. De voro, att döma af flisorna, afskjutna ur 24-pundingar, men spetsgranaterna tycktes ha utgått ur 12-pundiga kanoner. Då jag gick upp genom byns hufvudgata for en granat genom rådhuståket ned på stenbron och sprang sönder icke långt från stadens borgmästare och nyvalde riksrådsmedlem, en annan gick in genom väggen på ett längre upp beläget hus. Till all lycka hade bomberna ingen adress, hvarken till danskar eller tyskar. En obetydlig skråma af en nedfallande tegelpanna var den enda skada på lif och lemmar, hvilken jag hört omtalas som följd al hela bombardementet. Hvad tysken har menat med att så der utan den minsta föregående varning kasta granater in i husen hos Sönderborgarne, är icke lätt att utfundera, med mindre det icke, som sagdt. skulle vara ett försök på mäfå att kunna råka en eller annan krutvagn på öfver en hall mils afstånd. Det kan icke ha varit hans mening att skjuta staden i brand, ty de granater som han skickade oss voro endast fyllda med vanlig sprängsats, och så snart han förvissat sig om, alt han kunde nå hvilken del af staden han behagade, slutade han upp. Några antaga, att beskjutningen skulle vara ett slags praktiskt avertissement till stadens invånare om att de nu gjorde bäst uti att packa sig sin väg. I alla händelser var det ett oförlåtligt gyckel af en så gammal kavaljer som Vater Wrangel, ty en enda projektil, uttänd öfver Möllebatteriet, skulle ha kunnat annonsera alldeles detsamma, utan att utsätta qvinnor och barn för att lemlästas af granatskärfvorna. Andra förutsäga att den preussiska rapporten skall komma att alldeles ignorera att staden blifvit beskjuten och i stället förtälja att kulorna varit ämnade åt skeppen ute på redden, men en sådan osanning skulle vara för grof till och med i en preussisk rapport, då skeppen lågo minst tusen alnar till höger om den linie, i hvilken skotten föllo och den beskedlighet med hvilken de alla följde samma riktning alltför tydligt tillkännagaf, huru väl man hade sigtat. De flesta, och bland dem jag sjelf, betraktade bombardementet som en betecknande yttring af tyskens humana sinnelag. Ian hade kastat 3 å 400 granater öfver mot våra soldater i skansarne utan annan verkan än öfverstänka dem med smuts och döda en enda man, nu ville han visa, att han när som helst kunde frambringa en långt större förvirring bland den fredliga befolkningen i staden, och detta sitt mål uppnådde han i sanning. Jag kan det oaktadt icke säga att förvirringen — icke en gång i de första ögonblicken — var så stor, som jag föreställt mig att den skulle blifva. Sedan man hört ett par granater susa i luften och sett en eller två springa sönder midt i staden utan att slå ihjäl någon, börjar man snart att bli mera förtrolig med situationen. Har man sett en sådan der fyr fara in genom den ena murade väggen och ut genom den andra, lika så lätt som konstberidaren springer ut och in genom ett pappers-tunnband, inser man lätt att man är ungefär lika säker hvar man än står och atc man kan bespara sig hvarje ängsligt sökande efter betäckning. Man blir ovilkorligen anhängare af soldatens blinda tro på att hvarje kula har sin adress och går Åvärdhus förbi hvar och en till hvilken den icke är adresserad, han må nu stå aldrig så nära, under det att den icke förfelar adressaten huru många omvägar den än skall göra. Då den första öfverraskningen var förbi, gick folket, både civila och militära, fram och tillbaka mellan hvarandra på gatorna som om ingenting händt, och skall jag döma efter min egen sinnesstämning var det ingen bestämd fruktan utan endast en orolig spänning, som var den förherrskande känslan. Då jag gick genom staden, erhöll jag at en kapten, som kom ut från skansarne, underrättelsen om dagens sorgligaste förlust: Har ni hört, att Voldbye är fallen? Den bäste soldaten och den bäste kamraten af alla de unga officerare jag känt! Det är den tredje chefen vid det kompaniet som mistade den förste officeren — Schow, Brun och nu Voldbye! — sade han med en mystisk skakning på hufvudet och gick vidare. -ar löjtnant Voldbye ute i skansen, då han stupade? frågade jag sedan en underofficer. Nej, hans kula kom helt beskedligt in i blockhuset och hemtade honom! svarade mannen, och så berättade han för mig hurusom en skärfva af de nedregnande granaterna hade hittat vägen in i det till infanteriets skydd uppförda bjelkhuset, under det att tjogtals granater hade sprungit sönder titt bredvid er a ,