ende anse sig på något sätt bunden, isynnerhet som sjelfva plaralitetens inryckta sats ingalunda är af kategoriskt innehäll, utan tvärtom så sväfvande som möjligt. Satsens onödighet i sin helhet är å andra sidan alldeles obestridlig. Den misströstan om Sverige-Norges förmåga att med någon utsigt till verkligt gagn kunna bistå Danmark i dess kamp, som uttalas i ofta nämnda motivering till Storthingets beslut, är en fullkomlig lapsus calami, och länder ej heller de organer här i landet till berömmelse, som ännu dag efter dag predika denna lexa. Vi äro små, det veta vi, men vi böra väl dock icke vara så småsinnade, att vi skola göra oss mindre än vi äro. Antag t. ex. att regeringen nu ansett det lämpligt vidtaga samma kraftyttring, som hon var hugad göra 1854 i den eventuela alliansen med vestmakterna, hvilkas armer då voro så sysselsatta på Krim, att det är mycket osäkert, huruvida ej våra trupper ensamma fått taga om hand dusten med Ryssland här i norr. Då kunde man på några veckor uppställa en armå om 64,000 man, om vi minnas rätt, beredd att, i händelse af behof, ytterligare öka den. Vi veta med bestämdhet, att svensk-norska regeringen då var besluten, att lemna en sådan arm6. Om nu en svensk-norsk arm at samma numerär skulle stå färdig att gå öfver till Danmark — skulle väl den vara utan gågn för tvistens och krigets afgörande? Den svensknorsk-danska armeen skulle då utgjorts at mer än 100,000 man kärntrupper. Beherrskande hafvet, skulle de skandinaviska allierade tvingat de tyska makterna att underhålla en dubbelt större styrka i hertigdömena, utan att denna dock kunnat operera med säkerhet och precision, enär den måst befara att i hvilken stund som helst och hvar som helst kunna angripas i flanken och harcelleras. Och tror man väl, att Österrike skulle gått in på att, så som nu varit fallet, länge deltaga i ett krig med så vidt utseende chancer? Den förstörda tyska handeln skulle nog ingifvit det öfriga Tyskland betänkligheter, och Preussen ensamt skulle svårligen velat utkämpa den långvariga kampen. Man eger lika mycket skäl, att framhålla dessa omständigheter, som att ständigt prata om vår ringhet; de förra äro möjligheter, den senare en falsk föreställning, hvilken vår nationalstolthet bjuder oss att önska vederlagd. Norska Morgenbladet uttalar sig emot satsen mot en närmare politisk förbindelse mellan de förenade rikena och Danmark, hvilken bladet anser försvaga det kraftiga uttalandet om intresset af danska nationens bevarande. Tidningen tillägger följande: Så mycket är under alla förhållanden säkert, att antalet af dem, hvilka önska se Danmark upptaget i föreningen, hittills varit i jemn tillväxt, och att detta antal är mycket större bland de yngre än bland de äldre här i landet. Den nuvarande generationen bör ej heller vara alltför säker på, att dess egen uppfattning i detta stycke förblifver oförändrad. i ha visat, att de sexton år, som ligga emellan 1848 och 1864 ha dragit stothingets ledare fram med sig till en ståndpunkt, som medlemmarne af förstnämnde års storthing säkerligen skulle ha brutit stafven öfver. Vi inse ej hvilken större garanti den nuvarande komitns pluralitet har för sin menings orubblighet. Dessa anmärkningar skulle vara utan betydelse, i händelse det nu vore nödvändigt sör storthinget att uttala sig för eller emot skandinavismen; ty i sådant fall kunde storthingets rätt att yttra sin nuvarande mening naturligtvis icke bestridas. Men hvarken den kungliga propositionen eller Danmarks begäran om hjelp, eller så vidt vi veta något förslag från annan makt, gifver den ringaste anledning att yttra sig om denna sak. Den har ännu endast en plats inom pressens diskussion, och man har ej vädjat derifrån till statsmakternas afgörande. Det synes oss derföre vara under dessas värdighet att stiga ned från sin ställning, för att uttala en mening om hvad som nu icke föreligger dem eller en gång kan blifva dem förelagdt annat än under en såädan förändring i förhållandena, att man ännu ej kan tänka sig huru det skulle gestalta sig. Det gamla ordspråket, att tala är silfver, men att tiga är guld, torde väl minst böra förgätas vid affattandet af en statshandling. För våra ögon ser det ut som om komitens protest emot skandinavismen utgått från en ängslig aningl: