förvandlingen försiggick. Följaktligen hade han DÖIII. livit uppkallad till poliskammaren. och förekom målet igår, hvarvid han inträdde bärande stöflarne i hand.S Ref. har nyss berättat Jens Federsens uppfattning. I de Jens värd hade en något olika asigt om saken, så til till vida som han för det första förnekade att Jens någonsin gjort honom den äran af ett besök i hans bostad. mycket mindre legat der om natten; för det andra förnekade han att ha lagt sig till stöflarne och portmonnäen, utan hade han köpt de förre af on sjöman (till poliskonstapeln hade han, som sagdt uppgifvit att de blifvit försälde till en sjäare) emot 3 rdr och ett par skor, De häremot stridande tidigare uppgifterna, förklarade han som ett Åförhastander. Jens Pedersen, som redan från staden afseglat, var ej vid förhöret närvarande. Som således ingen målsegare fanns att tillgå beslöt poliskammaren att målet skulle få anstå i s dagar, för den händelse Pedersen skulle anmäla sig. Efter denna tid skulle den tilltalade ega att återfå sjöstöflarne. — Då det möjligen kan hända att Jens Pedersens historia blott varit ett foster af en öfverförspritad inbillningskraft har ref. ej velat här utsätta den tilltalades namn. Arbetskarlen Olof Pettersson hade igar blifis vit inställd i poliskammaren derföre att hun i bad-! huslokalen från perukmakaren Löfström tillgripit 22 å fot golfmattor. Ärven upplystes det, att han på Lorensberg skulle ha lagt sig till åtskilliga tombuteljer. Hr Löfström hade på förmiddagen observerat Pettersta son der han slog sina lofvar i närheten af badhuset. e Hr I. tillsade då en gosse att se efter dender miss-!a tänkte figuren, emedan en hel mängd linne och andra d. saker, som blifvit upphängda till torkning på senare tiden blifvit från hr L. bortplockade. Om en stund kommer gossen upp och förklarar att karlen håller på att stjäla mattor; men som gossen har ett fel i talorganet låter underrättelsen för hr L:s öron som om en karl ville sälja mattor. Hr L. nickade derföre, sålunda viljande gifva tillkänna, att den kommersen brydde han sig icke om. Gossen åter tydde nickningen som ett erkännande af att karlen vore i sin fulla rätt. Följden blef att tjufven fick gå oanastad med sitt byte under armen. Då emellertid br L. kort derefter blef underrättad om stölden, tillsade han en poliskonstapel, och det dröjde ej länge innan Olof Pettersson blef öfverraskad i en lumpkällare, der han som bäst var sysselsatt med att på fördelaktigaste sätt afyttra ifrågavarande mattor. Vid förhöret i poliskammaren förnekade Pettersson att ha stulit mattorna, uppgifvande att han till försäljning emottagit dem af en bondhustru, som ej kunde lemna sitt lass. Han sväfvade dock något på uppgifterna liksom medgifvande att det ej vore så helt med dem. Jag har aldrig varit anklagad förrt tillade han. Aklagaren anmärkte dock härvid att han år 1862 blifvit anklagad för stölden af en kista, som stod vid Lilla Bommen. — Hvad fick du för det? frågade polismästaren. -Ah ja! det var en gammal kista med någr vedtrå i. Inte ett grand fick jag för det. Det bi skrattade de åt i rållhusrätten.— Svarfvarn. sortfor P., kommande in i en tankegång som troligen var h alla de närvarande främmande — var nog högfärdig han för det han fick poliserna i håll med mig, men se det lyckades icke. Aklagaren upplyste nu äfven att P. varit full då han anhölls. — Full! nej nykt var jag! Jag har varit här i tjugo år och aldrig än varit full. Han lärer dock vara öfverlastad nästan hvar dag. Hvad beträffade de stulna buteljerna förklarade P. sig ha fått dem till skänks af pojken på Lorensberg. Dem kunde jag ju ha kastat på gatan hvilken stund jag velat, tillade han. De stulna mattorna värderades af målsegaren till omkr. 18 sk. alnen. — Åtta skilling, tycker jag kan vara nog, invände P. med minen af en förståsigpåare. — Han är ju gift, huru lefver han med sin hustru? frågade polismästnren. — Hon får försörja honom, blef svaret; han gör intet. — Åtta skilling, upprepade P. som ej kunde gå in på det höga priset å mattorna — Du har ju intet att göra, fortfor polismästaren, så att du försummar ingenting, ifall du kommer på cellfängelset? — Åh ne-ej, svarar P. belåtet. Polismästaren tecknar upp beslutet; under tiden en kori tystnad, som afbrytes af Pettersson, hvilken ännu en gång upprepar: — Atta skilling tycker jag kan vara nog för alnen. Målet remitterades till rålhusrätten och qvarsiter P., under afbidan på ransakning, å cellfängelset. — En liten pys på elfte året kom för några veckor hitvandrande från sin hembygd i Mark, der han redan vid så unga år funnnit lifvet så tungt att han hellre begaf sig ut i den vida verlden än stannade hemma. Ankommen hit blef han antagen i sotarlära; men antingen nu det svarta handtverket misshagade honom eller det var sannt hvad han uppgaf i poliskammaren, neml. att han fick stryk af gesällerna, alltnog han begaf sig ur sin kondition. Hvad som dervid dock var ännu mindre lofligt var, att han medtog en rock tillhörig principalens eller rättare sagdt sotarcenkans son. Gossen var igår inställd i poliskammaren och kommer nu att genom landshöfdinge-embetets försorg återförpassas till sin bemort. — Trenne andra pojkar, två om fjorton år och den tredje på elfte året stodo äfvenledes igår inför polisens dombord, anklagade för att ut? i Haga ur en källare ha stulit fem eller Fex buteljer vin. Sysselsatta med lek hade de funnit ett källarefönster stå öppet, och ehuru en jernbom spärrade detsamma, så att öppningen blott var 7 tum i bredd, så lyckades dock den minste af pojkarne att tvenne gånger praktisera sig igenom densamma, för hvarje gång upplockande två eller tre buteljer, dels sharry, dels portvin och öl. De begåfvo sig sedan till en båt nere vid vallgrafven, försedd med en liten kajuta i hvilken de anställde kalas på det stulna. Tvenne af pojkarne klarade likväl att vinet smakat sa uselt att de tömt ut på marken. Detta sade sig dock den tredje icke ha sett. Stölden skedde d. 20 d:s och upptäckten samma dag. Då föräldrarne till tvenne af de unga förbrytarne blefvo underrättade om deras tilltag, gasvo de dem vederbörlig bastonad, hvilket åter föranleåde pojkarne att rymma ur söräldrahuset. De vanarade nedåt Halland i den vilda afsigt att begifva sig till — Danmark. Under tider. tiggde de sig fram, något som de äfven sysselsatt sig med här i staden, oaktadt de hos sina föräldrar få allt hvad de behöfva. Uthungrade och eländiga återvände de slutligen i fredags till hemmet. Samtliga de små tjufvarne sluppo denna gång undan med att föräldrarne lofvade gifva dem en rik