Gölcehorg d. 24 Mars 1864. Teater. Det finnes inom den dramatiska verlden evighetsblommor, utan att dessa dock kunna göra anspråk på rätt till ett så långt lif i följd af inifrån framstrålande, ideal skönhet, eller af en fullt harmonisk, öfverglänsande form. Man känner af detta slag isynnerhet tvenne, hvilka båda äro af en för mycket negerande art, att kunna betraktas som produkter af en lugnt reflekterande ande, som önskar att i en produkt se sig sjelf återspeglad med denna klarhet i anletsdragen, denna renhet i tanken, som till exempel det gamla antika dramat företer, oaktadt dess ödeslek: neml. Molieres Tartuffe och Beaumarchais Figaros Bröllop. Dessa äro snarare humoristens skapelser. De framträda liksom utbrotten af en i strid med en lumpen nutid stående ande, hvilken under vissa ögonblick höjer sig öfver sin tid och med ett gisslande skratt, en blixtrande satir, bakom hvilken dock döljer sig den känsliga menniskans smärta öfver det närvarandes ringhet, bloltar just detta i hela dess nakenhet och visar lekande men onutligt samtundskroppens vanskaplighet, puckeln på en gestalt, som afsigten varit att göra idealiskt skön. Det är under tider at våldsamma kriser, under dessa brytningsperioder, då en gammal murken samfundsordning föder en ny och friskare, som sådana skapelser, som de ofvan betecknade, framträda. Vill man derföre fullt njuta af äldre alster i denna väg, maste man söka att sätta sig in i den tids anda, öfver hvilken de sjelfva utgöra en blodig persifflage. I Figaros Bröllop, som i tisdags gafs härstädes, se vi sålunda en bjert men trogen målning af allt det lastbara, det sorglöst lättsinniga, det maskstungna i tiden närmast före de dagar, då den första franska revolutionens åska rensade luften och genom erkännandet af Förnuftets (det alla menniskor tillkommande förnuftets) rätt störtade kastandans lergudar i smutsen och på deras skärfvor uppreste det menskliga samfundslifvets ideal: alla menniskors likberättigande inför lagen. Man kan lätt förstå, hvad den tid, under hvilken Figaros Bröllop gick öfver tiljan, skulle känna sig träffad af dess anatomiskt noggranna dissekering af den bestående ordningens förskämda afarter, ty vi kunna ännu i denna dag njuta deraf, om än, det vare sagdt till mensklighetens pris, lugnare och mera reflekterande. Utförandet af denna pjes härstädes lemnade visserligen i tisdags, då den gafs för törsta gången, åtskilligt öfrigt att önska på ett par händer, men var dock tillräckligt godt, att väcka intresse. Priset för aftonen tillkommer isynnerhet hr Bohman, som i Figaros roll spelade riktigt con amore och med en abandon, hvilken förtjenar beröm, Som etterpjes gafs i tisdags Rum att hyra, i hvilken hr I. Ahlman hade en af sina lyckligaste aftnar. Hr Å. har sin styrka i komedien, eller rättare farcen, och återses deri alltid med nöje. Uti här itrågavarande stycke framlockade han de hjertligaste skrattsalvor från åskådarens läppar. MI Hartman, den något ondsinta pigan, var här i sitt rätta element och lemnade nytt bevis på sin förmåga i det komiska facket. Öfriga medspelande bidrogo, en för alla och alla för en, till den skrattretande ensemblen. — Man hade väntat sig få se hr Albert Lichtenberg i hr Carambas roll, men tyvärr äro konstens idkare nyckfulla nu för tiden, och hr A. Ahman måste af en eller annan anledning efter en natts läsning utföra partiet, hvilket han gjorde på ett sätt, som ej gaf anledning till saknad eller klander. Den unge harpspelaren Franz Pönitz utförde ett par nummer på sitt nu så ovanliga