lIOHSLIOTrAer nopade. ättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Natten till i fredags anmälde hustru Maria Nyström i poliskammaren, att från henne blifvit boristulna diverse klädespersedlar, bestående af en svart sidenklädning, en svart fruntimmersklädeskappa, en stortröja af fint blått kläde, ett par gamla svarta byxor, en svart filthatt, ett par stöflor, en sidennäsduk och ett svart sidenparaply. Såsom för stölden misstänkt anmäldes skräddaregesällen Peter Gustaf Edström, hvilken bott utanför det rum i hvilket en del of det stulna förvaradeg. Följande morgon anträffades Edström på ett ställe i staden, då han befanns inneha de svarta byxorna och sidennäsduken. De öfriga sakerna, utom stortröjan och stöflorne, anträffades sedermera, såsom följande referat af det förhör i poliskammaren som i går hölls om saken, gifver vid handen. Hustru Nyström berättade vid förhöret att hennes man och Edström blifvit bekanta på sjukhuset, der båda legat såsom patienter. De hade dervid öf verenskommit, att Edström skulle flytta in på ett ledigt rum i makarne Nyströms bostad, i hvilket rum E. ämnade att utföra de arbeten han emottoge från sin verkstad, der han ej ville vistas ,emedan så mycket superi der vore rådande. Edström flyttade, enligt öfverenskommelsen, för några veckor sedan in på besagde ställe. Något senare begaf sig Nyström till sjös, och som hustru Nyström under mannens frånvaro skulle vistas hemma hos sin mor, uppdrogs åt Edström att se efter huset. Detta var dock att sätta bocken till trädgårdsmästare. Då nemligen hustru Nyström i fredags hemkom och skulle gå in i det innanför E:s bostad belägna rummet, hvilket varit låst, befanns det att den vanliga nyckeln icke passade — låset kunde med alla möjliga ansträngningar icke öppnas. När dörren slutligen, efter tillkallad hjelp, blef uppbruten, befanns det att en del af de ofvan uppräknade sakerna blifvit borttagne. En annan del af dessa saker hade varit förvarade på vinden, och vid fortsatt undersökning befunnos äfven dessa vara försvunna. Edström, som från cellfängelset var till förhöret inställd, kunde naturligtvis icke förneka att han innehaft hvad som hos honom anträffats — nemligen byxorna ooh sidennäsduken — men påstod att han köpt dem jemte ett par stöflor af en gosse som han träffat på torget. Den stulna svarta hatten medgaf han sig äfven innehaft och försålt till assistansvaktmästaren O. Hansson, men hade han köpt besagde plagg af en sjöman som han icke kände. Då bolismästaren forehöll honom det otroliga i att han skulle köpt några af sakerna af en person och några af en annan, samt att alltsammans sedermera skulle ha blifvit bortstulet från Nyström ur ett rum, beläget innanför det, hvarest Edström sjelf bodde — upprepade han blott fräckt sitt nekande. För att upplysningsvis höras i målet hade blifvit inkallade skräddaregesällen Molinder, vaktmästaren vid pantlånekontoret Hansson, klädmäklerskan fru Pettersson och dennas uppasserska Maria Elisabeth Hansson. Af dessa hade den förstnämnde intet af vigt att berätta. Han hade på fredags eftermiddag råkat tillsammans med Edström, hvilken han förat ej kände. E. var stadd vid kassa, bjöd friskt, eller som Molinder uttryckte sig, visade sig mycket religiös, och slutade med att Åkinesa hos Molinder. Derstädes togs han påföljande morgon, innan han väl hunnit gnugga sömnen ur ögonen och sattes i sinkabirum af poliskonstapeln n:o 30 Lönnqvist, som fått reda på att han dagen förut varit sedd i Molinders sällskap. Molinder hade för öfrigt icke sett E. inneha några af de stulna persedlarne, enär den förre, som sagdt, blott gjort hans bekantskap eftermiddagen förut. Vaktmästaren Hansson berättade att Edström i fredags kl. 10 f. m. infunnit sig på pantlånekontoret, medhafvande en blå stortröja, en svart låg hatt och en sliten ÅSantybesrock (en gammal rock af thibettyg, som tillhörde mannen Nyström och sedermera äfven blifvit saknad.) Dessa saker ville han pantsätta, men då han hörde, att han på desamma blott kunde få ett lån af 10 rdr, förklarade han -att den sjöman, af hvilken han fått i uppdrag att pantsätta effekterna fordrade mera, hvarföre han först skulle rådfråga dennek. Hansson bad honom höra efter om ej sjömannen ville sälja hatten för 5 rdr, emedan Hanssön skulle ha lust att köpa den. Framemot middagen återvände E. och sålde då hatten för 5 rdr till Hansson. Anmärkas bör, det man på pantlåneinrättningen observerat att den stortröja, som E. der velat pantsätta, var af fint blått kläde med hvitt och svart yllefoder, d. v. s. alldeles lik den, som stulits från Nyström. Tillfrågad, hvad han hade att säga om detta vittnesmål, förklarade E. lika fräckt, att han emottagit sakerna af en sjöman, som sade sig vara skeppare, och uppgaf sig ha legat sjuk samt derföre behöfde penningar, att han återlemnat plaggen, utom hatten, och hvilken han köpte för 4 rdr, för att sedermera med en riksdalers profit försälja den till vaktmäst. Hansson, och slutligen att han icke visste hvart besagde sjöman tagit vägen. Kom så turen till fru Pettersson och Maria Hansson, att aflägga sina vittnesmål. Fru Pettersson berättade att E. en dag i förliden vecka infunnit sig i hennes klädbod medhafvande ett paraply, som sedermera befanns vara det från Nyström stulna. Uppgifvande sig komma från sjukhuset och vara i behöf af penningar, begärde han få låna 1 rdr på paraplyet. Fru P. svarade dock härpå att hon ej ville veta af paraplyet, utan lemnade honom ändock utan pant ett ån af 50 öre och med tillsägelse att han kunde beala det, då han blefve i bättre belägenhet och hemat sig efter sin sjukdom. Påföljande torsdag infann sig åter Edström hos ru P. medhafvande cn löskrage till en fruntimmerssappa och frågade om hon ej ville köpa såväl den illhörande kappan som en sidenklädning. Fru P. grade och tillrådde honom att i stället sända dessa ker till assistansen samt erbjöd honom att skicka in uppasserska dit med desamma. Detta antogs ljande dag infann han sig Å a i111441l H