och general Hodges i hans ställe insatts befälet. Uodges har redan med förstärknin gar afgått från Hilton Head. Florida lemna de sydtrupperna i sydvest och söder de nö diga oxhjordarne, och af påträffade dokumen ter framgår, att de der hade nästan sin sista hjelpkälla. Förlusten af Florida är derföre ett svårt slag för Sydstaterna, ifall nordarmåeen verkligen skulle kunna afskära förbindelsen mellan denna stat och de öfriga delarne af Sydförbundet. Men äfven på andra håll äro nordarmeerna i rörelse, och allt vittnar om att en kombinerad plan uppgjorts. Det säges nemligen, att general Kilpatrick skall från sydstranden af Jamesfloden göra ett angrepp på Richmond, under det Burnside skall operera i Nord-Carolina, för att afskära Richmond från all tillförsel söderifrån. Öfverbefälhafvaren i Virginien, general Meade, ryckte, samtidigt med det Kilpatrick började sina operationer mot Richmond, öfver Rapidanfloden, för att norrifrån närma sig Richmond och angripa sydgeneralen Lee, hvars rygg naturligen hotades genom Kilpatrick. Enligt uppgift till -Times från Nev-Vork af d. 5:te mars, har Kilpatrick ej kunnat utföra sitt uppdrag, utan måst, efter någon förlust, närma sig Butler i Syd-Carolina, som upptagit honom, men sak nar förmåga att operera tillsammans med honom. Enligt Times skall general Meade äfven ha nödgats draga sig tillbaka öfver Rapidan och intaga med Potomac-armåen sin gamla ställning vid Brandy Station. Det är ett kändt faktum, att Södern eger vida bättre generaler än Norden, och hvilka desutom veta att handla med snabbhet och kraft. De skola derföre sannolikt tillintetgöra ett eller annat försök och ännu för någon tid uppskjuta afgörandets stund. Men denna rycker dock med hvarje dag närmare, och Sydstaternas strid är snart icke mera en kamp om lif eller död, utan en sista dödsryckning, hvaröfver en eller annan med tapperhet vunnen seger skall kasta sitt sista skimmer. Nordens öfvermakt är nu för synbar och för betydlig, striden är för olika, att länge kunna fortsättas. Nordtruppernas invasion flyttar sig från den ena sydstaten till den andra; Sydförbundets territorium minskas alltmera, och dermed äfven dess motståndskraft och hjelpkällor. På krigets fleråriga öfveransträngning skall snart följa en naturlig slapphet, och Söderns eröfring för en tid vara en fait accompli, mot hvilken intet knorr skall låta sig förmärkas. Vi tillhöra dock ej de optimister, som tro, att derpå skall följa cn lång tid af lugn och endrägt för Amerika. Oron skall tvärtom, det tro vi, åter vakna, sedan nya krafter ha hemtats och senare, då slafveriet redan är försvunnet, en frihetskamp på ädel grund uppstå. Strid och rörelse äro mensklighetens häfstänger. Det är då nu ändtligen en afgjord sak, att erkehertig Maximilian om blott 8 dagar skall afresa till Mexico, och säkerligen önskar hvar och en, att få se den gode hertigen på ryggen. Verlden skall då ha en fråga mindre, åtminstone tillsvidare. Mmorial Diplomatique, som tyckes hafva särskildt tagit denna fråga på entreprenad, säger att erkehertigen skall genast ester påsk emottaga den mexicanska deputationen i Miramare och sedan genom en högtidlig akt förkunna, att han öfvertagit Mexicos krona. Memorial meddelar vidare, att förslaget till en traktat mellan kejsar Napoleon och erkehertigen redan blifvit fastställdt, hvilket skall förändras till en högtidlig och officiel akt, så snart kejsar Maximilian I gripit regeringstyglarne. Denna traktat reglerar på ett definitivt sätt de båda vigtiga frågorna om den franska occupationen och franska regeringens skuldfordran hos den mexikanska. Man vet nu redan, att expeditionstruppernas besoldande och underhåll åligger Mexico sedan d. 1 jan. 1864; så skall det fortfara, tills de blifvit fullständigt återkallade, hvilket skall försjiosns anfsam dan mavicaneka