afseende anse sig hafva förvärfvat all nödig trygghet från denna sida. Nåväl, enligt löfte upprättades nu ett geheimestatsråd, der ministern för Slesvig, likasom den för Holstein och Lauenburg, hade säte och stämma i likhet med ministrarne för konungariket och för de gemensamma ärenderna. Såväl Holstein och Lauenburg (ständerförsamlingen och ridderskapet) som Slesvig erhöllo hvartdera sin särskilda provincialförsamling, i likhet med riksdagen för konungariket; och till sist åvägabragtes en helstatsförfattning med representativ författning för de gemensamma ärenderna (riksrådet). Vi veta, huru Holsteins representanter i detta riksråd vägrade att deri infinna sig, och huru holsteinska ständerförsamlingen gick derhän i sitt pockande, att den fordrade en tolkning af de olika landsdelarnes lika berättigande i den riktning, att hvarje regeringens lagförslag skulle oförändradt antagas i alla fyra landsdelarnes (konungarikets, Slesvigs, Holsteins och Lauenburgs) representantförsamlingar, en fordran, som skulle gjort Danmark ovilkorligen slafviskt beroende af agitatorerna i hertigdömena, isynnerhet som det tyska partiets majoritet inom slesvigska ständerförsamlingen vore gifven och således danska riksdagen alltid skulle förbli i minoriteten, då de trenne tyskt sinnade representantförsamlingarne förenade sig. Å Detta helstatsförslag var en omöjlighet för hvarje regering. Dessa trakasserier dretvo slutligen till marskungörelsen af 1863, hvari det förberedande steget togs till Holsteins utsöndring och fullkomliga isolering. Marskungörelsen framkallade hotelsen om exekution. Men marskungörelsens naturliga konseqvens blet novemberförfattningen, hvarigenom Holsteins utsöndring från Slesvig fullständigades och maJoriteten af den slesvigska befolkningen sattes i tillfälle att komma i besittning af friare förhållanden. Och denna författning föranledde exekutionens utförande. Genom Fredrik VII:s död uppstod derjemte den bekanta rörelsen i Tyskland, som dref dess båda stormakter att, till förekommande af revolutionära utbrott inom det stora fäderneslandet, påföra Danmark krig. Då nu de båda tyska stormakterna fordra Slesvigs närmare förening med Holstein och dessa båda hertigdömens anslutning genom en blott personalunion till konungariket, strider detta tydligen emot det erkännande de tyska makterna sjelfva gjort af riktigheten i Danmarks löften, hvilka äfven innebära Slesvigs provinciela sjelfständighet och oberoende lika mycket at Holstein som af konungariket. Men Slesvig är ett från urminnes tider danskt land, dess närmare förening med Holstein skulle draga det in under Tyskland, och således skulle konferensen, om denna tolkning gafs åt 1851 års öfverenskommelser, endast komma att sanktionera en plundring in optima forma af en hittills fri och oberoende, om än liten stat — och detta skulle väl ej kunna vara danska regeringens mening, sedan nu så mycket blod flutit. Vi finna härat, huru invecklad sjelfva grundvalen för konferensen är, hvarföre säkerligen lång tid skulle förnötas på förhandlingar om densammas klargörande och närmare bestämmande. Men under dessa förhandlingar skulle kriget tortgå i all dess förfärlighet, Danmark skulle känna sig alltmera afmattas i kampen mot öfvermakten och den timma måste slutligen slå, då man skulle tvingas bistå det med vapenmakt. Det är derföre vår tanke, att danska regeringen, om hon verkligen antagit konferensförslaget på grundvilkoren af 1851—52 årens öfverenskommelser och fördrag, genom detta begifvande velat visa England en artighet och höjden af sin beredvillighet att efterkomma dess önskningar, för att icke för sin del genom förment envishet påbördas ansvaret för de stora och ödesdigra händelser, som kunna väntas skola följa, dock på förhand öfvertygad om konferensens omöjlighet. Det blodiga skådespel, som nu spelas såväl i Slesvig som Jutland, denna ojemna och upprörande kamp mellan jätten och tummeliten, skall väl dock öppna ögonen på och skaka nerverna hos äf-en den mest blaserade statsman, och visa haltlösheten af denna konferenskomedi. Andra fordringar på Europas ledande statsmän skola nu göras gällande, och måhända är redan hela konferensangelägenheten tillsvidare lagd i fjerdingen, för att först efter ett mera omfattande krig åter tagas upp. Kort sagdt, vi böra ej hängifva oss åt några fredsillusioner. Vetenskansoch Vitterhetesamhällate