den Åoskyldiga förströelsen, men då det förklarades att om de lade sig för hvarje spel hehöfde de icke förlora något, satte de sig äfven ned vid bordet. På detta låg då 37! 2 Öre i kontanter, som bestämdes till insats. Holmberg, på hvilken fingrarne gått änd: tills han fått tag i korten, knackade genast, tog t friskar — m. a. o. köpte tvenne nya kort — och förlorade, till följe af sitt omköp, dubbla beten. Denna bet växte och växte. Alltid hade H. goda kort, men alltid hade A. bättre. -I medoch motgång lika,sin lyckas öfverman heter det om Carl XII. Med ännu större själslugn än denne var Holmberg sin lyckas öfverman under en oupphörlig motgång och knackade gladelig efter hvarje gifning. Denna beständiga otur å ena sidan och tur å den andra kunde ej undgå att väcka förvåning hos de båda medspelande, hvilka väl fingo kort, liksom de båda hufvudmännen i spelet, men alldeles icke satsade och till slut ej ens gåfvo. Emellertid sade de sig ej ha kunnat förmärka att Alsin gjort de kortkonster, hvilka II. trodde ha varit orsaken till sin otur. Läsaren torde kanhända undra huruledes detta spel tillgick, då H. som bekant blott egde på sig en obestämbar summa. Ingenting är enklare. Vid hvarje bet H. satte, och det var, som sagdt, efter hvarje gifning, skref han, som synbarligen Iutade mot det nya amerikanska pappersmyntsystemet, mycket prydligt på ett fjerdedels ark papper en mer eller mindre regelbunden förskrifning på summan, hvilken gick upp till 50 rdr, 100 rdr och ännu högre. En gång under spelet hade Mårtensson, hvilken liksom Kragh nppträdde i målet som vittne, hört H. yttra: Huru mycket är beten på? hvarpå Alsin svarat: Det gör detsamma, spela blott! Och H. spelade och förlorade naturligtvis. Sedan nöjet var slut befanns det, att H. till A. förlorat i obligationer icke mindre än 1,280 rdr. Dessa obligationer utbyttes mot fyra st. ordentliga reverser som A. skref och H. undertecknade, dervid erkännande deras riktighet. Litet senare blef han dock ångerköpt och lofvade att bjuda på champagne, sexa och akning. ifall A. ville återlemna honom lapparne. A. tog då upp ett tidningsblad och höll det i ljuset samt uppbrände det. H. som trodde att det var hans lappar, som brunno ty hans blick var något beslöjad — skrattade och yttrade: det var rätt, nu har du ingenting för hela tillställningen-. En stund senare lade sig H. på en soffa, å hvilkeu möbel han snart, glömmande sin otur och sin vän Alsin, sjönk i en slummer. hvars djup stod i dirckt förhållande till de qvantiteter today och punsch han intagit. Man vet ej, huru de båda herrarne, den plockade och plockande, skiljdes åt på morgonen. Den första akten var utspelt — detta skedde, som sagdt, d. 26 Dec. —; den andra akten af pjesen återstod: I medlet af Januari infann sig Alsin hos H. och begärde få liqvid för de utfärdade skuldsedlarne. H. tog A. jemte handelsbiträdet Wessberg samt ännu en annan person till värdshusvärden Alldin, der man tömde tvenne omgångar toddy, hvilka skulle utgöra grundvalen för de blifvande förhandlingarne. II. stod i beredskap att förstärka denna grundval, med ytterligare en toddy. men Wessberg opponerade sig och förklarade att man borde skrida till aflärerna. Alsin framlemnade nu trenne reverser, förklarande att dessa voro de enda som blifvit af H. utfärdade (detta bestreds dock af A.) De uppgingo tillsammans till 1,130 rdr. Efter åtskilligt prutande ömse sidor lemnade A., på Wessbergs bemedling ifrån sig papperen mot 175 rdr; ett uttryckligt vilkor framställdes dock dervid af de öfriga, att ifall A. egde något ytterligare skriftligt minne af sin goda tur, detta då skulle anses vara af noll och intet värde. Detta förnekades äfven vid förhöret af A. i En vacker dag blef dock H. lagsökt på den fjerde reversen, belöpande sig till 150 rdr och hvilken A. förut sagt sig icke ega. Det lärer väl vara denna lagsökning som föranledt ifrågavarande polislörhör. Vittnena hade ej sett hvad åklagaren hade hört, att A. skulle satt en ljusstake öfver den ena reversen, då H. undertecknade denna, på det att han ej skulle se den stora summan. Utslag i målet skall afkunnas nästa thorsdag, då äfven poliskammaren kommer att afgifva yttrande om åklagarens yrkande, att Alsin för sitt lättsinniga och sysslolösa lefnadssätt måtte erhålla första varningsgraden, något som af A. bestreds på den grund att han gör i likör och eau de cologne. Rådhusrätten. I onsdags afkunnades utslag i ett mål, hvari en piga vid namn Amalia Charlotta Jakobsson var anklagad för stöld från sin husbonde. Hon hade en tillbedjare vid namn A. J. Tengberg, som var poliskonstapel då stölden begicks. Städerska åt en handelsbokhållare vid namn Mörck, tog hon bort före jul ur dennes förråd en låda finare cigarrer, dem hon förärade sin fästman till julklapp. Denne, som fick smak på cigarrerna, förmådde henne att stjäla låda efter låda. Slutligen stal hon äfven ur samma hr Mörcks plånbok en hundrariksdalers-sedel. Tengberg blef redan vid första polisförhöret afsatt från sin befattning som poliskonstapel och Charlotta Jakobsson häktades. — Hon erkände att hon på eget berad stulit den första cigarrlådan, men att hon sedermera blifvit af Tengberg tubbad att stjäla. Denne blef under förhören i rådhusrätten öfverbevisad om att ha emottagit en del af det stulna, och dömdes derföre att böta 67 rdr 50 öre eller undergå 13 dagars fängelse vid vatten och bröd. Han har dock nu lemnat staden. Amalia Jakobsson dömdes att böta 525 rdr eller att undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd samt för stöld från husbonde hållas till 4 månaders fängelse. — För tredje resan stöld straffade manspersonen Bellman, som varit under ransakning för en stöld å ett värdshus i Stigbergsliden, om hvilket mål utförligt blifvit refereradt, dömdes i onsdags saker till fjerde resan stöld; han skul:e dock vid Säfvedals häradsrätt undergå slutransakning för polisbetjents öfverfallande