Larsson förut begått åtskilliga smästölder af elfstyrelsens tillhörigheter, hvarföre L. blifvit antastad, oberäknadt att han borde blifva det för principens skull. Då slutligen det ofvannämnda vittnet, som det tycktes till följe af ett misstag om polismästarens fråga, yttrade att han sett Larsson kasta ut virket öfver planket, fann Larsson för godt att erkänna sig skyldig, dock under samma förklaring som förut, att det blott varit några flisor som han samlat till sig. Målet förvisades till rådhusrätten, och skulle Larsson, med anledning a! sin i allmänhet mindre välkända karakter, under tiden förvaras i eellfängelset. — En arbetskarl vid namn Erik Andersson stod i går i fångdrägt inför polisen, anklagad för att ha slagit sin hustru. Redan i höstas hade han af hustrun, som är en ordentlig, arbetsam och vänlig qvinna, blifvit angifven för öfvervåld emot henne, men på förböner som sedermera framställdes af hustrun, slapp han då ifrån de följder som numera rättvist drabba dylika våldsverkar Fallen för dryckenskap var det endast i rusigt tillstånd han tillställde de bedröfliga uppträden som föranledt hustrun att söka lagens skydd. Då han förra gången blef frikänd, lofvade han högtidligt att hädanefter afhålla sig från bränvinet och hade verkligen i allmänhet så gjort ända tills i förliden vecka, då han åter började sitt supiga lefnadssätt. Följden blef också omedelbarligen att han misshandlade sin hustru. Då hustrun bad honom låta bli bränvinet, förklarade han henne att det var omöjligt. På tisdagen i nämnde vecka kastade han en metall-ljusstake i ryggen på henne. På thorsdagen var stor kalabalik i förstugan till makarnes hemvist, då han med en eldtång hotade såväl sin hustru som ett par andra qvinnor samt med samma tillhygge slog den förra ett blodvite. Då qvinnorna lyckades fråntaga honom eldtången fick han fatt i en vattenskopa, med hvilken han likaledes trumfade på hustrun. Slutligen tog han en liten handyxa för att dermed nedergöra sina qvinliga vedersakaro, men dessa voro honom för starka, så att han beröfvades yxan liksom förut eldtången och äfven vattenskopan. Andersson klagade inför poliskammaren öfver att qvinfolken slagit honom, och på polismästarens fråga till det ena af vittnena om så varit fallet, svarade denna naivt: Ah det kan jag just icke säga. Till sitt försvar yttrade A. vidare att han under den sista veckan ej fått något att äta af hustrun, men detta vederlades af vittnena, som yttrade att hustrun bjudit honom både mat och kaffe, men att han varit arg och ej velat taga emot maten. Målet förvisades till rådhusrätten, och kommer Andersson att under tiden qvarsitta i cellfängelset. EEE