ler kommer att tänka på kort; berättande Asplund, att sedan han och Holmberg sammanträffat på biljarden å Gamla Varfvet och denne senare der till Asplund förlorat 30 rdr på Blanche och Carolina, Holmberg på hemvägen enträget föreslog kortspel, hvarföre de begåfvo sig till Hotell Bellman, hvarest under presidium af en hr Mellgren, ett klubbsällskap, kalladt Union, sammanträder och af hvilket sällskap Asplund är en medlem. Vid ankomsten dit ungefär kl. 12 på natten, föreslog Holmberg Asplund att de skulle spela en liten oskyldig -tolfva, men då Asplund ej tyckte om detta spel, öfvertalades en skomakaremästare Svensson att blifva tredje man, då en obetydlig knack med 1 rdr:s insatts etablerades, dervid betarne uppgingo till 48 a 50 rdr rmt. Detta för tankekraftens skärpande särdeles väl inrättade spel, hvilket, efter Asplunds åsigt, alldeles icke är äfventyrligt, endast man spelar lugnt, kallt och med besinning, såsom han för sin del gör, och ej rusar åstad såsom Holmberg, tillgår enligt dessa båda sakkunnige mäns beskrifning derom, på följande sätt: Sedan pointen bestämts och hvarje deltagare gjort sin insatts gifves af en fullständig kortlek till hvarje spelare 3 kort och det derpå följande lägges upp såsom trumf. Den spelare, som af sina kort finner någon möjlighet till vinst, knackar i bordet, hvaremot den som fått dåliga kort och ej tilltror sig kunna deltaga i spelet kastar sina kort på bordet eller som det heter lägger sig och förlorar sin insatts, men får dock stundom, om han har förhand, sedan de öfrige yttrat sig, återtaga korten eller lefva upp igen, hvilket förfarande kallas att lurpassa eller lura. Sedan deltagarne sålunda gifvit sig tillkänna, får man ur leken en eller två gånger tillbyta sig eller köpa kort. Den deltagare i spelet, som ej får hem något stick, bötar, om han icke eller endast en gång köpt, alla insattsernas enkla belopp, men om han köpt 2 gånger, deras dubbla; och kallas detta att blifva eller sätta bete, om hvilka belopp sedan spelas utan insatts; — som nämndt är etablerades på natten en köpknack med 1 rdr:s insatts, dervid Holmberg blef pank. För att kunna fortsätta spelet, fick han, sedan hans vederhäftighet blifvit af Asplund styrkt, af värden på stället (Mellgren) låna 190 rdr rmt, å hvilket belopp han utfärdade skuldsedel, den han dock. vid derom anställd rättegång, vägrade att inlösa, enär utgifvarens namnteckning var så illa skrifven, att han ej kunde igenkänna den såsom sin, utan blef reversen af Asplund inlöst. Sedan sällskapet slutat knacka spelades några partier tolfva med 5 rdr insatts, men då det nu led fram emot morgonen, gick Svensson, då Holmberg sprang efter honom i trappan, och sökte öfvertala honom att fortsätta spelet, viljande gifva honom 6 points före i tolfvan, endast han uppfyllde hans önskan. Den will Mellgren utfärdade reversen och några till Asplund uthändigade skuldsedlar tryckte emellertid tungt H:s sinne, hvarföre han ofta låg åt A. att de skulle spela om lapparne; och fick I. denna sin ifriga åstundan uppfylld den 17 sistl. Febr. Nämnde dag sammanträffade våra spelorrar jemte handl. C. G. Meyer och sergeanten Andersson på ett värdshus här i staden, der punsch reqvirerades och dracks, derunder H. yttrade till Andersson: Åjag må undra om jag kan supa dem fulla, så att jag kan spela med dem, och sedan, då vid ätningen helan, halfvan och tertius interveniens intogs, tillade: jag tror de supa bra. Derefter föreslog H., att han och A. skulle spela om lapparne och, sedan Andersson upplåtit sin lokal, skulle uppgörelse af de gamle affärerna och bestämmandet af grunderna för spelet ske. Härvid erbjöd sig Asplund att mot 100 rdr kontant återlemna alla reverserna, men, vare sig att H. ej var stadd vid kassa, eller att han ej kunde försaka det retande uti att genom spel återvinna hvad han på spel förlorat, H. ville ej ingå derpå, utan utfärdade i stället en revers på 1,500 rdr till sedelhafvaren, med rättighet att erhålla inteekning i H:s fastighet. Sedan de derefter öfverenskommit att spelet skulle vara tolfva och att af det förskrifna beloppet skulle insättas 750 rdr hvarje gång, så att den som först vann två partier skulle vara egare till reversen, företogs spelet, dervid de spelande först vunno ett parti hvar, men Asplund det tredje; och var således denne rättmätig egare till reversen. Handl. Meyer förmenade likväl, att det ej gått så alldeles riktigt till, enär H., likasom orren under spelet, varit i fullkomlig extas, så att han ej observerade något utom sig, till följd hvaraf han försummade att räkna sig till godo några honom med rätta tillkommande points, hvaremot Asplund skötte sitt spel såsom det en lugn, kall och beräknande spelare egnar och anstår. Då Åtolfva vore ett oskyldigt spel, äfven om det zpelas om 750 rdr, och man af H:s erbjudande till skom. Svensson att lemna honom 6 points före, kunde sluta att H. var särdeles skicklig deri, så att något äfventyr för honom genom detta spel antagligen ej kunpat uppkomma, fräntradde åkl. ansvarspåståendet i den delen, dervid poliskammaren lät bero; hvaremot han yrkade ansvar å H. för det denne å Hotell Bellman tillställt knackspel, hvilket åkl. ansåg böra hänföras under rubriken äfventyrligt spel, äfven om insatsen ej utgjorde mer än 1 rdr. Poliskammaren lofvade Måndagen d. 21 dennes. — En arbetskarl vid namn Anders Larsson Kniptång hade igår blifvit inkallad till poliskammaren att stå till ansvar för det han från ett elfstyrelsen tillhörigt upplag af virke tillgripit mer än tvenne mansbördor plankstump. En dräng hade från ett närbeläset hus observerat att karlen krupit öfver ett plank som omgärdade elfstyrelsens brädgård och derefter annärkt hurusom den ena brädstumpen kom flygande sver planket efter den andra. Visligen misstänkande itt dessa föremål icke af sig sjelfva antagit en dylik nögre flygt, och erinrande sig den manöver hvarmelelst Anders Larsson kommit in på materialgården, ökte han upp poliskonstapeln Treslow och underrätade honom om saken. Treslow begaf sig till stället, deläget vid Lilla Bommen, och påträffade der efter nvisning några pigor, som äfven åskådat Anders sArssons öfningar i plankstigning, besagde Larsson indankrupen bakom något skymmande föremål och ned en hög af plankstump framför sig. Då emellertid Larsson fick se poliskonstapeln förcarade han denne manhaftigt: Seså, nu är jag då komnen på tumanna hand med dig; jag har länge väntat å den saken. Nu skall jag klå dig!s När Treslow inför poliskammaren berättade detta ttrande, utbröt Larsson salvelsefullt: Herre Gud bears, hvad han kan stå och prata i fåvetenhet! För frigt nekade den anklagade till hvad som lades hoom till last. Han hade visst ej kastat ut några lankstumpar från materialgården, men väl hade han lockat upp några flisor som krupit ut mellan sprinorna på det staket hvilket mot elfven omgifver brädården. Allt detta hade ej varit värdt fyra skilling ch han skulle kunnat bära det under sin arm att meddela utslaget o — SM. — — — — — a 2 — O— —