ens rintegritet, kan det tänka sig, att de engelska statsmännen, hvilka gjort förlägna undanflykter, då man af dem begärt bestämdare uppgifter om nämnda basis utsträckning, gifvit åt ordet integritet? den uttolkning, att den skulle kunna vara törenlig med äfven Slesvigs afhängighet, af Danmark genom en blott personalunion åtminstone Sydslesvigs. Det säges nu att Österrike och Preussen åter sagt sig vilja sasthålla vid Danmarks integritet och äro hugade ingå på en kongress. För möjligheten af en vapenhvila måste, säga de, danskarne utrymma Als och Dyppelställningen, i annat fall måste de underkasta sig att Jutland besättes och brandskattas. De fordra vidare, att danskarne skola i alla händelser återlemna uppbringade fartyg och upphäfva blockaden. För öfrigt det bekanta personalunionsprojektet. Det är ännu icke kändt, om Danmark afgifvit ett bestämdt svar; men det är icke troligt, att detta, då det en gång utfaller, ej skall bli vägrande, isynnerhet som tvistefrågan sedan alltid skall bli öppen, liksom nu, genom tyska förbundets vägran att deltaga i konferensen. Frankrike understödjer hemligen Danmark, genom att vägra biträda konferensen, af hänsyn för nationaliteter; och då detär den danska nationaliteten, som här sväfvar i fara, kan det ej gerna gälla någon annan. Och hvad skulle väl en dylik konferens vara utan Frankrike? Det är ej heller möjligt att Sverige-Norge skulle vilja lemna sin medverkan till ett arrangement, hvilket står i så bestämd strid mot hela dess förut intagna hållning. . Konferensförslaget skall således, menskligt att döma, falla. Men då måste något göras för Danmark, och vi veta nu, att Sveriges regering ej skall undandraga broderlandet sitt understöd, åtminstone under den förutsättning, att en eller flera stormakter skulle vilja träda på samma sida. Det är med tillfredsställelse vi af framlagda dokumenter och uttalade ord finna, att Sverige-Norge äro beslutna biträda Danmark, under ofvannämnda förutsättning. Truppernas snart väntade sammandragning lemnar dock en mera bestämd antydan för den sannolikaste eventualiteten. IIade i denna riktning gående förklaringar förut gjorts, hade mycket af en viss splittring kunnat förekommas. IIufvudsaken har i alla hänseenden varit att erhålla ett bestämdt uttalande af regeringen, huruvida hon skulle vilja eller icke i något visst förutsedt fall med väpnad makt stödja Danmarks sak. Detta var hufvudsaken, ty derpå hvilade så mycket för danska folkets motståndskraft. Åf jemförelsevis mindre betydenhet var den olika uppsattningen, huruvida Sverige genom ett kraftigt och aktivt uppträdande skulle söka att framtvinga vestmakternas medverkan för Danmarks skyddande, eller om det skulle först afvakta de rivaliserande och sinsemellan misstrogna vestmakternas aktiva uppträdande. Regeringen har anslutit sig, hittills åtminstone, till den senare uppfattningen; men för den skandinaviska sakens egen skull hoppas vi detta kommer att ske på ett sådant sätt, att Sverige-Norge äfven aktivt taga initiativet. Nya gatuuppträden hafva i söndags afton egt rum i hufvudstaden. Vår Stockholmskorrespondent skrifver härom följande: Klockan är nära 10 på aftonen. Jag har med svårighet passerat Gustaf Adolfs torg, ty täta militärpatruller af gardet och lifgardet till häst postera der. En piket af gardet till häst gjorde en choc mot trottoiren utanför operahuset och jag och många andra blefvo inkastade helt hastigt på operakällaren jemte qvinnor och barn. Ett par af hästarne kunna sägas ha åtminstone nosat in på källaren. Stora folkhopar hurrade och skränade när jag kom ned till torget, underståthållaren Almqvist och t. s. polismästaren Granström voro utsatte för massans hån. Folket skrek på Wallenberg. Kommer han hit ska vi slå ihjäl honom!: skreks högljudt. Någon polis var ej synlig. På krogarne lär på aftonen inkastats lappar med påskrift: Infion er, kamrater, kl. 9 i afton på Carl XIII:s torg, väl beväpnade. Ester de törsta chocerna var torget befriadt från folk. Troligt är att folket tar sitt förnuft till fånga, men hvem kan veta — —: Maskeraden i qväll är inställd, folket skyndar från UCzar och Timmerman förskräckt öfver skriken. — — Jag kan ej dröja längre i staden, brefvet måste på posten, kanske ha sakerna medan jag skrifvit detta tagit en sådan vändning, att jag ej kan komma till mitt hem.