Bijörnsangst i Wermland. (Sann händelse.) För många, många år sedan var å ett hemman i det skogrika Wermland en bonde, hvilken, såsom otta är fallet å vidsträcktare bemman, hade en s. k. skogsJada, d. v. s. en långt från bostaden belägen lada. hvarest det hö, som samlades å marken deromkring, inbergades, för att hemforslas vid blifvande behof. Uti denna lada hade en vinter, af hvad anledning är okändt, en väldig björu gjort sig ide i höet. Men troligt är att en medlem af detta djurslägte, bekant för sin öfverlägsna slughet framför flere slägten af det fyrbenta slaget, ej från början af vintern valt ett hemvist, som nog kunde af honom finnas vara al menniskohänder tiljredt för menniskors behof; utan hade han förmodligen blifvit skrämd från sitt måhända derifrån långt aflägsna instinktmässigt och försigtigare tillvedda ide, — ty det säges, att blir björnen från ett sådant vinterläger uppskrämd, så Juffar han många mil, innan han åter lägger sig, — och vid slik färd tagit ladan med dess beqväma innehåll i besittning, såsom ett nödläger i den stränga kölden, som naturligtvis, churu vårt lands björnar äro väl bekanta med den strängaste köld, likväl måste hafva något starkt tvingande för en ur sitt ide uppdrifven björn. Nog af: det bar sig ej bättre till för nalle, än att bonden, som egde ladan, frampå vintern behöfde anlita henne, och för sådant ändamål en vacker dag vid briljant slädföre och gnistrande vinter, så att det small i husknutarne och knakade i träden, utsände sin dräng med god häst, vedsläde och derpå. såsom allmogen vid slika körslor brukar, en bakvänd hökärra, till den på en backe vid en sjö belägna skogsladan, att hemta hö. Drängen förde kördonet, med hästen för, så nära med sidan intill ladans ingång, han kunde, för att kunna omedelbart derur välta höet på slädan. Men — o förskräckelse! — just som drängen steg in i ladan, trampade han på något mera kompakt föremål än bara höet, och en förskräcklig best till björn med bister uppsyn rusade med fart upp ur höet, förbi drängen och flux ut igenom dörröppningen, men ock ned just i hökärran, hvilken han i den blinda hastigheten ej blef beredd hoppa öfver och ej fick tid krångla sig öfver dess temligen höga kant, innan hästen, skrämd a det ovanliga i tilldragelsen, lade till skens allt hvad tygen höllo, ned för backen, långs efter sjön åt hemmet till; och den stackars nalle, utan tvifvel å sin sida förbluffad öfver den förskräckliga, opåräknade skintsen hade ej annat råd, än hugga tag med en ram i hvard a sidan af kanten, för att hålla sig fast. och tande som en menniska, låta sig, ehuru ofävillien boörttövas Ikasom med strömmen. Sedan nu den at förskräckelse för tillfället nära geluade drängen någor sansat sig, lunkade han, så fort han förmådde, vintervägen tillbaka. På sjön mötte han några körare och frågade dem, om de ej mött råvon häst med släde och hökarra derpå, samt fick til: evar. att de visserligen mött en bäst med sådant smHU don, men att en herre i björnskinnspels satt uti