0 -ÖTÖi VN arfsföljdsfrågan, och inom sa dage status quo vara förändradt genom ett förbundsvotum. Det engelska kabinettet känner dessutom, lika väl som vi, Tysklands åsigter såväl i afseende på en bemedling som en konferens. Alla de fakta vi ega framställa mellanstaternas majoritet såsom förkastande tanken på någon makternas diplomatiska intervention, och vi hafva ända tills nu skäl att tvifla på det tyska förbundets bifall till en bemedling. Frankrike och England kunna derföre icke vänta något gagneligt resultat af deras mellankomst, och vi beklaga, att de af britiska regeringen tagna mått och steg under sakernas nuvarande ställning möter hinder, hvilka ej tillåta något hopp om framgång. D. 25 jan. skret lord Russell till Englands gesandt i Ryssland, lord Napier: Det förslag, som Hennes M:ts regering gjort Frankrikes, Rysslands och Sveriges regeringar, kan i allmänhet sägas vara ett förslag, att makterna skulle gifva Danmark materielt bistånd, i händelse danska monarkiens integritet angripes af Tyskland. Detta förslag går dock icke derhän, att erbjuda Danmark materielt bistånd, 1 händelse de af Österrike och Preussen till detsamma framställda fordringar skulle inskränka sig till att Danmark håller de löften, som det gjort dessa tvenne makter under åren 1851—52. Men om Danmark skulle lämpa sig efter dessa sordringar, och Österrike och Preussen icke desto mindre skulle framhärda att efter ett sådant medgisvande påföra Danmark krig, skulle ett nytt sall uppstå, hvilket skulle kräfva ytterligare örverläggning. Och d. 26 jan. skref Russell till sin gesandt i Paris, lord Cowley: H. M:ts regering, som icke vill lemna någon utsigt till afvärjande af fientligheterna mellan Tyskland och Danmark oförsökt, är hugad att, i öfverensstämmelse med de icke-tyska makter, som undertecknat 1852 års fördrag, föreslå Österrikes och Preussens regeringar å ena sidan och Danmarks regering å den andra, att Englands, Frankrikes, Österrikes, Preussens, Rysslands, Sveriges och Danmarks representanter i London underteckna ett protokoll af följande syftning: Danmark skall å sin sida förbinda sig, att utan uppskof sammankalla riksrådet och framlägga för denna församling vid dess sammanträdande, att det skall återkalla författningen af d. 18 nov., såvidt denna författning afser hertigdömet Slesvig; och Danmark skall dessutom förbinda sig, att danska regeringen anstränger sig på det yttersta, för att förmå riksrådet samtycka till en dylik återkallelse. Osterrike och Preussen skola å sin sida förklara att de emottaga den diplomatiska förbindelse Danmark sålunda ingår, och skola såsom en följd af detta godkännande, öfverenskomma om att uppskjuta öfvergången öfver Eidern af hvarje militärisk styrka, tills dess resultat blifvit bekan af de åtgärder Danmark vidtager. Lord Cowley lemnar d. 27 jan. följande redogörelse för det samtal han på grund häraf hatt med Drouyn de Lhuys: Efter läsningen (af depeschen) sade h. exc., att det slagit med förvåning både kejsaren och honom, att det blott var upprepandet af ett förslag, hvilket redan förut gjorts och tillbakavisats, att de britiska och franska regeringarne redan underrättat de österrikiska och preussiska regeringarne om, att konungen af Danmark vore villig, att sammankalla sitt parlament, för att för denna kar föreslå återkallandet af författningen af d. 18 nov., och hade begärt, det ett uppskof af 6 veckor skulle medgifvas H. M:t, för att sätta honom i stånd, att utföra sin afsigt, innan Österrike och Preussen skulle tillgripa militära tvangsätgärder. Denna begäran hade blifvit peremptoriskt vägrad. Hade Hennes M:ts regering något skäl att tro, att det nya försök, hon nu föreslagit, skulle åtröna bättre framgång? Jag svarade, att jag först önskade för h. exc. framställa det rätta innehållet af eders lordships förslag, hvilket han tycktes mig hafva missförstått. Det var, sade jag, ett förslag, framdrifvet af den öfverhängande krisen, af H. M:ts regering adresseradt till de makter, som undertecknat 1852 års fördrag och hvilka derföre voro mest intresserade i den dansk-tyska frågan, att samlas i London för undertecknande af ett protokoll, hvilket skulle å ena sidan innehålla en förklaring af konungens af Danmark assigter, och a den andra Österrikiska och preussiska regeringarnes bifall, att inställa de militära operationerna mot hertigdömet Slesvig, under den tid, som vore nödig för dessa afsigters sättande i verket. Detta förslag skiljde sig derföre helt och hållet från det, som hr Drouyn de Lhuys alluderat på. Genom det förra skulle Österrike och Preussen helt enkelt underrättas om konungens af Danmark afsigter, genom det senare skulle dessa afsigter antaga formen af en förbindelse gentemot Österrike och Preussen, till hvilken Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Sverige skulle vara vittnen. Österrike och Preussen kunde antaga detta förslag som tillfredsställande, fastän de icke behöfde anse ett tillkännagifvande genom tredje parten om det af danska regeringen fattade beslut, att sammankalla riksrådet, vara någon tillräcklig garauti för uppskjutandet af den tilltänkta invasionen i Slesvig. Hr Drouyn de Lhuys svarade, att, om min utveckling af eders lordships förslag vore riktig och om förslaget antoges af Österrike och Preussen, den kejserl. regeringen skulle villigt deltaga uti ifrågavarande protokoll; men om detta deremot endast skulle inregistrera en ny vägran af de tyska stormakterna att uppskjuta deras militära operationer, skulle den kejserl. regeringen tveka om att taga någon del i ett sådant verk, hvilket skulle antingen minska deras värdighet, som underkastade sig denna vägran, eller förbinda dem till ytterligare åtgärder, för hvilka. såsom man redan sagt mig, Frankrike ännu icke vore förberedt. D. 24 jan. aflät grefve Russell följande märkliga skrifvelse till lord Cowley: Ulennes M:ts regering, som fasthåller vid den af stormakterna tillkännagifna åsigt uti inledningen till fördraget af d. 8 Maj 1852, att danska monarkiens integritet är ej allenast ett element uti den europeiska jemnvigten, utan äfven en borgen för freden, önskar bibehålla danska monarkiens integritet, hvilken utgör hufvudändamålet med detta fördrag. II. M:t önskar att, om möjligt, genom en fredlig underhandling ernå detta mål; men det finnes, enl. hvad jag förklarat i min denosah af Ad åa san fvannaA mmenslats 133. LA