dad man. Nya Dagligt Allehanda, som på sin tid gjorde i den norska frågan och sannolikt ännu icke afslutat sitt protektionist-saldo, framlägger nu ett förslag till adress till konungen i antiskandinavisk anda. Det är: samma blad, som korsat sig öfver, att några vänner till Danmark inbjudit till ett folkmöte för uttalande af en sympatetisk opinionsyttring för detta land, samma blad uppmanar nu till ett undertecknande af en motadress, till hvilken dessutom pöbel-excesser begagnas som närmaste anledningen. N. D. A. tänker som så: När jag super, är det rätt! och låter derföre udda vara jemnt. Detvore i sanning mera anständigt för såväl pressen som den ordningsälskande befolkningen, attsöka å ömse sidor ursäkta och försona, än att kalla i dagen nya lidelseyttringar, föranleda kanske nya excesser och, hvilket är säkert, förstora splittringarne och schismerna inom ett upprördt samhälle, just då det allvarliga i hela vår ställning krätver enighet och sans, samt en värdighet i nppträdande, hvilken ingifver ej allenast andra aktning för oss, utan äfven oss sjelfva den aktning för hvarandra, som skulle utgöra vår styrka. I sanning, det skall föga smickra såväl konungen som regeringens medlemmar, att genom ett tvetydigt sjesk på detta sätt ställas i samband med pöbelexcesser, hvilka, såvidt man kan sluta, icke ha nån kulissanstiftelse. På det emellertid våra läsare sjelfva må komma i tillfälle att se, huru man laborerar med grumliga ingredienser, meddela vi här, enl. N. D. A., den famösa adressen, hvars olämplighet ej gerna kan förnekas: Stormäktigste Allernådigste Konung! Med smärta och förtrytelse hafva alla ordningens och laglydnadens vänner bevittnat senare dagars händelser i hufvudstaden. Ett sistlidne söndag hållet offentligt möte i uppgifvet ändamål att uttrycka sitt deltagande för vårt betryckta, mot öfvermakten kämpande brödrafolk har af vilseledda folkhopar be nats såsom tillfälle till att under beklagliga oordningar, som urartat till våld mot person och egendom, uttrycka sitt missnöje särskildt med den man, som af E. K. M:ts förtroende blifvit kallad att stå i spetsen för vårt lands utrikes politik. På sådant sätt synes man velat gifva luft åt sin harm öfver felslagna förhoppningar att, tvärt emot hvad vi antaga vara den allmänna meningen inom landet, tvärt emot den af E. K. M. i dess afskedstal till rikets senast församlade ständer uttalade åsigt, söka få vårt land indraget i ett krig, som, i fall vi skulle vara Danmarks enda hjelpare, ofelbart skulle störta oss i ett säkert förderf, utan art på minsta sätt kunna gagna våra stamförvandter. Sådana försök förtjena i och för sig väl intet annat än att hemfalla åt det allmänna föraktets tystnad; men då erfarenheten lärt att denna af partiförbindelsen gerna uttydes såsom ett instämmande i dess hugskott, finna vi oss af en sadan erfarenhet manade att inför E. K. M. uttala vårt djupa ogillande af dessa lag ösheter och dermed möjligen förenade syften, hvarrill vi foga vår innerliga önskan, vår varma tillförsigt, att E. K. M., trogen sitt konungsliga ord, skall icke i vägskålen lägga svärdet utan att beräkna huruvida ändamalet kan vinnas genom de medel, som stå oss till buds. Stormäktigste Allernadigste Konung! Vår tacksamhet är djup för den uti EB. K. M:ts regering allt hittills upprätthållna sanningen i dessa för E. M:ts trogna folk lugnande ord. — vår förhoppning är fast, att Sveriges ära, säkerhet och lycka äfven hädaneiter skola förblifva trygga under Öarl XV:s spira. Med djupaste undersåtliga trohet, vördnad och nit tramhärda undertecknade. E. K. M:ts allerunderdanigste och tropligtigste tjenare och undersåtar. Ordförande eller icke ordförande, det är frågan! I Fässbergs socken finnes en pastor, med namn C. P. Millberg, hvilken tillfölje af kongl. förordn. om kyrkostämma, kyrkooch skolråd tillika är sjelfskrifven ordförande i församlingens skolräd. Hr pastor Millbergs tid är emellertid mycket upptagen af andra embetsgöromål, ja så mycket, att enl. hvad man berättat oss, han bland c:a 15 gånger som skolrådet varit tillsammans, endast kunnat när