skydd af diken och gärdesgårdar, men gäller let att storma fram öfver en öppen mark och Irifva sin motståndare bort från den betäckta ställningen bakom inhägnaden, så går han ångt itrån på med samma hurtighet som den lanske soldaten, och ett par skott på nära håll äro ofta tillräckliga att jaga honom på lykten. på lasaretten observerar man också en märkvärdig skilnad mellan den danske och den tyske soldaten. Tyskarne ha sjelfva omtalat det manliga tålamod, hvarmed de sårade danska sångarne buro sitt öde och samma beröm kan man nästan gifva alla våra sårade, men deremot är det omöjligt att aflägga samma vittnesbörd om de sårade tyskarne; deras klagan är ganska ofta alltför högljudd. Bland våra sårade och fallna har det jemförelsevis varit temligen många reservsoldater, och detta faktum har med rätt eller orätt gilvit anledning till den tron att preussarne på grund af de ljusblå kapporna, tager dem för skarpskyttar, som äro instuckna bland de andra soldaterna och att de derföre helst ligga an på dem. Man erbjöd med anledning häraf reservsoldaterna vid en bataljon att byta kappor med sina kamrater, så att alla de ljusblå kapporna skulle komma i ett kompani; men nej! Jens blåman? höll alltför mycket af goda klädespersedlar att han skulle byta bort sin nya kappa mot en gammal, till och med om den gjorde honom skottfri. Det är naturligtvis en icke obetydlig åtskilnad på köpenhamnare, sydsjelländare, fyensboer, lolländare, norroch söderjutländare, och så länge ett regemente uteslutande var rekryteradt från en viss provins var det icke. konstigt att säga, hvartill det företrädesvis lämpade sig — detta till försvar, ett annat återigen till anfall — och att behandla samt använda manskapet i öfverensstämmelse med deras egendomligheter. Under det närvarande kriget har man — jag är starkt frestad att säga: tyvärr — utgått från den oproportionerliga helstatsprircipen och begynt att sammansätta mosaikregementen, antagligen i det hopp, att man derigenom skulle lyckas förena de olika provinsboernas i ögonen fallande egenskaper men det är mer än tvifvelaktigt, om man härigenom har uträttat annat än att ställa dem i vägen för hvarandra. De betänksamma, orubbliga jutarne och de oförvägna köpenhamnarne äro hvarför sig ypperliga elementer i en här, men de äro ingalunda skapade att dra jemnt med hvarandra. Voro de än aldrig så komplett utrustade, skulle de senare alltid visa sig vara ett lättare slags trupper än de förra, men nu är det faktiskt att man tidt och ofta ser den jutske reservsoldaten inkrupen i ett sådant fodral af yllepersedlar, att hvarje mera liflig rörelse är jr honom hardt när omöjlig. En sårad juts sådan soldat befanns då han anlände tilllasarettet iförd följande persedlar. 2 tjocka skjortor af blått lärft, 1 stycke bastant bomullströja, 2 yllna d:o, en vadmalsrock och den tunga ljusblå kappan. Den unge Köpenhamnaren deremot belastar sig aldrig med någon hindersam packning, skola de två nu följas åt så faller det at sig sjeltt att köpenhamnaren kommer i sticket, när det avanceras och jutländaren när det retireras. Om de missförhållanden hvartill olikheter i temperament ech sedvanor kunna förÅ vill jag icke tala. Ännu värre blir sammanblandningen, om man sticker en tyskttalande slesvigare in i en bataljon äkta jutar Uer sjelländare, hvarvid det fasligt lätt kan uppstå en ganska farlig schism mellan de danska och de tyska, men allravärst blir det ändå, när man placerar ett så farligt element som ett par hundra till en del misstänkta sydslesvigare i det 10:de regementet, som be