på sienden, och hvilka efter ett halft tjog års, fredliga idrotter skickades direkte i elden och indå slogos tappert mot sina stridsvana motståndare. Det är vidare en känd sak att våra soldater, som, i likhet med hvad mr Callenga säger, i hemmet äro de bäst födda i hela Europa och hvilka, tack vare det allmänna välständet hos oss, icke ha varit vana vid öfveransträngning, ha tålt umbäranden och strapatser som kunnat ödelägga mången regulier armå, och detta utan att förlora modet eller välbefinnandet. I hvilket annat land skulle man väl kunna improvisera ett sådant landtvärn? Och våra unga likaledes improviserade resersoffieerare sedan, som på sin tid mottogos af männen af facket med så bedröfliga profetior. Från alla håll hör man nu endast! ett omdöme om den: En smula routine — och de skola bli utmärkta! Skada blott att man icke på ett motsvarande sätt har sörjt för att skaffa armeen ett tillräckligt stort antal dugliga underofficerare. Den likgiltighet, hvarmed man behandlat denna vigtiga mellanlänk i armen, har helt säkert i en oberäknelig grad försvagat dess krafter och förringat dess användbarhet. Såsnart den spridda täktningen börjar, då hvarje afdelning är i behof af en rask och intelligent anförare, se vi följderna af vår brist på underotficerare. Af brist på förtroende till den direkt ur ledet tagne vicekorporalen, som här ofta måste begagnas till anförare, lemnar manskapet ofta för tidigt den intagna ställningen och af brist på lämplig ledning har mången sådan liten skara af i och för sig sjelfva tappra män blifvit nedskjuten eller afskuren på reträtten. Våra soldater kunna rycka framåt och stå fasta till och med mot ötvermakten, men i konsten att draga sig tillbaka med ordning och försigtighet äro de långt ifrån att vara mästare. Det låter komiskt nog för oss, som veta huru litet tillfälle våra soldater haft att göra sig förtrogna med sina vapen, att höra huru man i tyska tidningar berömmer deras utmärkta skott. Härmed hänger det så ihop. Preussarens skjutvapen är ett kammarladdningsgevär, hvarmed han i allmänhet skjuter 3 å 4 skott, under det att våra soldater ladda och skjuta en gång. Det har mindre kaliber och medgifver följaktligen medförandet af ett större antal patroner, och dess projektiler, som ha formen af ett aflångt ollon af en tums längd gå icke så obetydligt längre än våra kulor. Vi ha sett dem begrafva sig i en vägg på 2000 alnars afstånd och gå tvärs igenom en tjockt klädd soldat, hvilken stod 900 steg från den skjutande. Preussaren begynnar derföre under framryckandet mycket tidigt att skjuta och skjuter i ett kör, men oftast aflossar han bössan i samma ställning som han laddar den, nemligen med koltven vid högra höften; det kan töljaktligen blott vara tal om ett något så när noggrannt sigte i vertikal riktning och med undantag af de lönmord, som af enstaka skarpskyttar begås på våra förposter är det i det stora hela blott skott i våda hvilka beröfvat oss våra stupadg. Huru mycket krut som skjutes bort utan att skada oss, kan man sluta sig till deraf, att vi varit invecklade i förpostfäktningar at betydlig utsträckning och varaktighet, hvari vi icke haft en enda fallen eller sårad. Då våra soldater deremot icke begynna att skjuta förrän de kunna vänta att träffa, och vid hvarje shott taga säkert sigte, är det ganska naturligt att deras kulor satt sig irespekt. Det är också märkligt nog att den reguliere preussiske soldaten, trots sin utmärkta dressyr aldrig i lika kamp håller stånd i ett handgemäng med vårt oöfvade folk. Han manövrerar bättre; han förstår bättre att söka betäckning och smyga sig oskadad framåt i