panivis skjuta upp ur jorden, frivilligt och för eget nöje, när man lägger märke till den exemplariska disciplin och subordination, som genomgår hela svenska salllällsordningen och den allmänna svagheten för uniformsväsendet, som utmärker våra kära fosterbröder och som vi hoppas så snart som möjligt blifvande stridskamrater, ligger det också ganska nära att tillerkänna svensken stora anlag för krigaryrket. Men — när man i Köpenhamn ser, huru svårt det faller sig att bringa ett kompani borgerligt infanteri i jemförelsevis komplett skick ut på exercisheden, när man på landet ser en skara förgätmigej in spe, med klumpiga steg, krokiga ryggar, medfödd oppositionstalang och inrotad afvoghet mot all em betsmyndighet slinka åstad till regementet, ja, när man här, hvarest krigsartiklarne gälla i hela sin drakoniska stränghet, ser denagemytliga ställning — bredbent med händerna i fickorna och ett obeskrifligt, menniskovänligt grin öfver hela ansigtet — som en uppassare stundom intar, då han samtalar med sin kära officer och den godmodighet, hvarmed denne öfverser med den totala bristen på militärisk etikett, skulle man väl knappast kunna förmå sig att tro det danska folket om att vara ett element, af hvilket kunde åstadkommas dugliga soldater. Och likväl äro alla som känna Jens ense derom, att det i honom finnes ett ypperligt ämne till soldat och att han till och med i in nuvarande landtvärns-skepnal — är en örträttlig tosterlandsförsvarare. vi ha för ögonblicket ingen regulier arm, men vi ha ett präktigt ZLandteärn— utbrast nyligen en officer af den gamla skolan. Han sade detta med en viss bitterhet och omdömet skulle ögonskenligen efter hans mening innehålla en fördömelse ötver hela vår nuvarande militärförsattning, men tager man det efter bokstafven, så kan det väl icke hållas ett större loftal öfver en här, ty allt hvad jen här är annat än ett värn för landet — antingen den nu är en paradapparat, ett undertryckningsredskap eller ett disciplineradt röfvarband — det är alltsammans af ondo. Till och med om man tager orden i vanlig betydelse så innehålla de ett fullkomligt erkännande at alla den danske landssoldatens goda egenskaper. Man ser vid första ögonkastet att våra krigsmän icke äro soldater till profession, såsom en del af de österrikiska trupper, mot hvilka de kämpat; de ha hvarken deras militäriska hållning, deras färdighet i vapenötning eller deras disciplin; de kunna icke som dessa uppträda med samma kallblodighet och ordning, som om det vore på en exercisplats de manövrerade, och ännu mindre skulle de i likhet med dem kunna drifvas ut i en strid på lit och död utan att veta för hvad och mot hvem de kämpade. Vår soldat vet, att han egentligen är något annat än soldat och att det endast är tillfölje af nödvändighetens tvång som han tjenstgör som sådan; men han både känner och erkänner denna nödvändigbet. Krigaren af den gamla skolan, som med en soldat förstår detsamma som en viljeoch meningslös förstörelsemaskin i mensklig form, hvilken vid första kommandoordet kan skickas ut i hvilken riktning som helst, år derföre fullkomligt berättigad att påstå, det vår här icke räknar många soldater? och han kan vara i sin goda rätt, när han beklagar att den med afseende på disciplin och öfning har karakteren af ett landtvärn; men som sädant kan han icke neka den sin beundran. Det är en känd sak, att vi haft afdelningar, I hvilka till största delen bestodo af äldre reservsoldater, hvilka aldrig i sitt lif laddat eller afskjutet en minie-reffla förrän de skjöto