dragas med fin nyancering och lämplig färgläggning af pointerna, för att kunna rätt intressera, och häri brister ännu mycket. Dock är mll II. så ung på scenen, att redan gjorda lramsteg berättiga till förhoppningar. Fru Pousette, den förnäma hofdamen, i hvilken hufvudhjelten, en fattig löjtnant, djerfves förälska sig, och fru Lagerqvist, drottningen, återsågos med vanlig belåtenhet, och hr IV. Ahlman, den gamle rivalen till löjtn., hade en ganska lycklig afton. Man kan hvad man vill! gifves för 2:dra sången i afton, jemte ett par andra, mindre lustspel. Nya jernvägslanet. Ett rykte vill veta, att det nya jernvägslånet om 35 millioner rdr skall vara afslutadt i Frankrike, och att kontraktet om detsamma skulle komma att undertecknas i Stockholm thorsdagen i denna vecka. Vetenskapsoch Vitterhetssamhället. Det föredrag at tullförvaltaren mag. J. J. Biörklund, till hvars åhörande allmänheten tills i går afton var inbjuden, afhandlade, såsom tal. vid sitt förra föredrag tillkännagifvit, en framställning af den franska romanlitteraturens och dramatikens tidigare period. Tal. visade till en början huru den orimmade romanen föranleddes af de ännu äldre romanserna eller versifierade hjeltesagor. Redan inom den yngsta sorngrekiska litteraturen hade en biskop Heliodorus framträdt med en roman, ett utmärkt arbete, i hvilket kristendomens anda för första gången röjer sig inom den verldsliga litteraturen. Då detta arbete under medeltiden ötversattes blef det allmänt omtyckt för sitt enkla behag och de deri framträdande upphöjda känslorna. Åt en mängd af de äldre rimmade romanserna gafs derefter samma form som denna roman egde, hvarigenom de mera kommo att lämpa sig efter den nyare tidens språk och föreställningssätt. Dessa romaner ha sedan under sin törändrade form fortlefvat inom hela Europa såsom folksagor, och tal. citerade åtskilliga af dessa, såsom: Den sköna Melusina, Fågel Blå, Lycksalighetens ö 0. 8. v. Man öfvergick alltmera till berättelser, hemtade uteslutande ur inbillningen och sammansatta af de mest vexlande äfventyr och de brokigaste taflor som en lössluppen fantasi kunde uppfinna. Småningom inträngde likväl äfven i detta lysande kaos en moralisk och psykologisk tendens; man började slutligen lemna skildringar ur verkliga lifvet och skref både för hjerta och förstånd. Den första af dessa romaner utgjorde en, benämnd Amadis af Gallien, hvilken sedermera fick en otalig mängd efterföljare, alla benämnda Åmadis, ehuru af olika länder. Den första af denna sagokrets var också den bästa. Efterföljarne vanslägtades, så att dessa romaner till slut blott voro omedvetna karrikatyrer at sina föregängare, uppfyllda af svulstiga fraser och sökta ordlekar. Detta litterära ofog bedrefs ända tills hela Amadislitteraturen med ett enda slag krossades af jättesatiren Don Quixotte. Tal. öfvergick, efter en framställning af dramatikens utvecklingsgång i allmänhet, till en skildring af dess uppkomst i Frankrike. Redan vid ett tillfälle då Philip den skönes söner slogos till riddare, uppfördes i Paris ett skådespel. La confrärie de la Passion, som senare erhöll privilegium på att gilva sceniska föreställningar, började med ett, stycke benämndt: Mystere de la passion, — ett skådespel, som det hette, hvars make man ännu ej sett. Detta mysterium upptog en stor foliovolym och kunde naturligtvis ej uppföras på en dag utan fördelades i flera Journcer. motsvarande våra akter. I detsamma uppträdde alla tre personerna i gudomen, evangelisterna, alla tolf apostlarne, femtio å sextio andra personer och slutligen sex djeflar. Antalet af dessa senare figurer understeg i de följande mysterierna aldrig fyra. Desamma upprätthöllo vanligtvis det komiska elementet, som aldrig fattades i dessa andliga skådespel. Stor lyx utvecklades vid dessas uppförande. Slutligen blefvo de likväl så anstötliga, att passionsbrödraskapet förvisades till en by nära Paris, der det en tid uppträdde. Såsom bevis på hvilka scener brödraskapet bjödo sin publik på, anförde tal. hurusom i en 8s. k. legend Sancta Barbara af den hedniske tyrannen upphängdes vid fötterna, i hvilken betänkliga belägenhet helgonet höll en lång straffpredikan till tyrannen derföre att han ville låta henne dö i en sådan ställning. Bredvid passionsbrädraskapet uppträdde senare parlamentsledamöternas skrifvare; hvilka egt privilegium på att i Paris anordna offentliga förlustelser. Dessa uppförde s. k. moraliteter, med en moralisk i st. f. religiös tendens. I moraliteterna uppträdde en mängd allegoriska personer. Dessa improviserade skådespelare började, liksom passionsbrödraskapet, att gifva så anstötliga stycken, att parlamentet en vacker dag fann sig föranlåtet sätta sina herrar skrifvare på 14 dagars vatten och bröd. Men intet hjelpte. Sedermera uppträdde de s. k. Enfants sans souci, unga qvicka män, som intet annat