IHSTA VGTIAM UIIIOSRUICII CILEI IIIOULSLTCTL al nagon roman eller novell å la Emilie Carlän än afpassad för den sceniska ramen. En oegentlighet förekommer, hvilken genast stöter åskådaren och gifver det hela någonting onaturligt, uppskrufvadt: det är språket, formen, hvilken alldeles icke harmoniskt lämpar sig efter de framställda sigurernas egen natur, utan har en viss likhet med de stela, i vidunderliga gestalter utklippta trädgårdsanläggningarne under Ludvig XIV:s sekel, der smaken blifvit så förvriden, att den högsta skönhet ansågs uppnådd, då man lyckats hos naturen förqväfva all natur, Ått insnöra hafvets sjelfsväldiga barn med deras ännu sjelfsvåldigare och oreflekterade lidelser i poetiserade fraser, der förf. alltsom oftast hämmar handlingens harmoniska gång, för att låta ett naturbarn framsäga något riktigt vackert i en pensionsflickas smak, är olämpligt, och endast en mycket van dramatisk penna kan lyckas här genom ett mästerligt begagnande af scenens alla ressurser gifva lif och intresse åt taflan. Nelodramen är i allmänhet en afart, som är föga att förorda, och detta desto mera i stycken af den karakter som här ifrågavarande, hvilkas förtjenst är större ju mindre som begagnas at den utomordentliga sceniska apparaten. I Ur lotsarnes lit är emellertid melodramen till öfverflöd inflätad, troligen för att efterhärma stormens brus derutanför; ett mål som den dock icke når. Den gamla lotsqvinnans, fru Andersson, berättelse är det mest dramatiska i hela pjesen, ehuru förs. äfven i den visat, att han ännu icke fått blicken rätt klar för hvad som utgör det sanna pathos hos den tragiske hjelten. Han låter neml. i nämnda berättelse en lots komma under en förfärlig storm ombord på ett fiendtligt krigsskepp. Han hotas med döden, om han icke för skeppet lyckligt i hamn; men han låter det, med fara för sitt eget lit, splittras emot skären, så att besättningen omkommer. Det grymma i denna handling gör den oskön, isynnerhet då enda motvigten är blott den möjliga sjeltuppoffringen af hans eget lif, men ej en hviskning höres inifrån om den allmänna measklighetskänslan. Vi skulle här velat höra en skildring af hans själs inre kamp mellan denna mensklighetskänsla och hatet till fienden, i hvilken hans tragiska öde låter honom duka under genom mättandet af den senare, men blott för att gifva reliefen at det evigt godas soliga glans åt den förra. Utförandet var, i trots af här framställda anmärkningar mot sjelfva stycket, i allmänhet godt och intresserande. Hr Bolman återgaf förtjenstfullt den af inre lidelser qvalde mannen, som knappast förmår att med äfven den största sjelfbeherrskning dölja och hålla tillbaka det vilda utbrottet al passionernas volkan. Millerna Forssman och Smedbery, den gamle mästerlotsens (hr Pousette) döttrar, lyckades hvardera gifva lämpligt uttryck åt sina tilldelade karakterer, den förra som en mild, drömmande och genom inre låga så småningom sig sjelf förtärande varelse; den senare som ett af dessa glada väsen, hvilka genom sin naivetet sprida behag omkring sig, hvart de komma. Litet mera natur blott, och mll Smedberg skall kanske hafva funnit sin lämpligaste väg, att arbeta framåt på, å dessa bräder, som skola utgöra ramen till spegeln at lifvet. Hr Pousette var en äkta gammal hedersman till lots och fru Andersson. berättade med tilldragande intresse. Till efterpjes gafs i fredags den förut härstädes gifna goda franska komedien Aan kan hvad man vill, hvars hufvudhjelte är en af de oförvägna, ridderliga och ärligare krigare, af hvilka en viss del af den franska dramatiken hvimlar och hvilka alltid intressera fransmannen, emedan han i dem finner sin nationalkarakters bekymmerslöshet och glädtighet troget återspeglad. Hr JVagner hade denna roll på sin lott och utförde den med värme och lit, ehuru ej fritt från imitation, hvarigenom vissa momenter fingo något störande, såsom t. ex. i första entråen, der vi saknade den ledighet och den naturliga grace, som här måste af skådespelaren presteras, för att af denna så plötsligt inrusande herre ej må bli en blott framfusig tölp. Hr W. har dock omisskänliga anlag för scenen och visar dessutom alltid en intresserad hog för sin konst, hvarföre man kan ega skäl att här hoppas något. En sak anse vi oss dock böra emot hr Wagner anmärka — de recensenterna, de skola då alltid vara framme med sina anmärkningar, gudnås! — och det är hans sträfvan att imitera en bekant framstående skådespelare i Stockholm. Det bör visserligen vara hvarje nybörjares pligt att söka tillegna sig hvad godt han kan vinna af en eller annan föregångare; men det är dock framfor allt hans skyldighet mot sig sjelt, att söka skapa någonting eget, att söka sjelf genomtränga en karakter och gifva af denna en i någon mån sjelfständig bild. Det yttre kan härmas, men den inre elden kan ej lånas, man lånar ej eld inom konsten, den måste trambringas genom tankarnes och iakttagelsens egen sriktion: framställningen blir annars blott ett skal utan kärna, och skådespelaren 22.