Sir Arthur satt förstenad på sin stol. Osmany lät dosan glida ned i sin ficka och med en hastig rörelse af handlofven framtog han skickligt som en trollkonstnär ur rockärmen en kortlek. Sedan sir Arthur blandat korten tog Osmany af och vände upp klöfver ess. — Jag börjar, yttrade han. Vi spela om er vinst af markisen. Märk vil, sir Arthur, med hvilken lätthet jag handterar korten. — Och försök att draga nytta af lektionen, tillade loger. Osmany slog upp en spaderdam. — Men ni bestjäl mig oförskämdt! utropade sir Arthur med qväsd röst, i det han såg naboben taga den portfölj, i hvilken de markisen frånvunna banknoterna lågo. — Åh! svarade Osmany enstafvigt och vände sig derpa till Roger sägande: — Herr markis, jag har den äran att till er återställa den förmögenhet och det slott, som juden Samuel Wirmser i afton har haft den lyckan att vinna af er på Farao. Den gamle sprätten skummade af raseri och ref med sin ursinnigt knutna hand sönder spetskråset å sitt linne. — Och nu, sade Osmany, i det han åter reste sig och återtog sin promenadkäpp samt böjde den öfver bordet — ni ser denna käpp, sir Arthur. Jag svär vid Israels Gud att slå sönder den i ert anlete om ni efter fem minuters förlopp befinner er här på klubben. På de tre är ni befunnit er i London har ni stulit nära en million, hvilket är en liten vacker summa. Återvänd till er fars bu