pa, vin, äggöl, thå, kaffe eller bröd och följer dem sedan in i väntsalen. Bland de sårade fanns häromdagen en österrikare, en liten, mager och svartmuskig karl med ett utmärkt kolsvart, krusigt hår. Han hade fått ett skott i ena armeen och ett annat i handen. Hans oskiljaktige beledsagare var en högväxt och tjock Selandsbo, som fått ett skott i tummen. För hvarje gång Selandsbon gick från honom, vände sig österrikaren och följde honom med ögonen, tills han kom tillbaka; då dansken lade sig ned i halmen, kröp österrikaren nära intill honom, nickade, log och var belåten. En innerlig tillgifvenhet egde rum mellan dessa båda personer. Under det de lågo i halmen, kom en af damerna bort till dem med en skål soppa Det är bäst att Bisse får den, sade Selandsbon, t) det är riktigt strunt med honom i dag. Etter denna förklaring knuffade han till sin kamrat och räckte honom skålen. Österrikaren log, gjorde en tackande rörelse med handen och drack soppan. En postexpeditör, som stod i närheten, gjorde den trämmande några frågor på tyska, men denne skakade på hufvudet; han tilltalade honom derefter på franska, på engelska, men utan bättre resultat. Sjelländaren satt och log. an förstår icke, hvad ni säger. Det finnes ingen, som kan tala hans språk här, mer än jag, tillade han med blygsamt sjelfförtroende. -Nu skall ni få höra. Happe, Happe, Happe! tortfor han. Den främmande log, nickade och såg upp till honom, som ett barn till sin far. -Ser ni der, att han förstår mig, sade soldaten. Jag frågade honom: Ar du hungrig, skall jag snart skaffa dig något att äta, min vän! — Då han rister på hufvudet och blinkar med ögonen, skall det vara nej! då han gapar, värker det i hans arm, och då får jag skaffa litet kallt vatten och slå öfver förbindningen. I natt låg han och gret och gjorde korstecknet, men i morse, då jag sof nere i kajutan, ryckte han mig i håret, det betydde att jag låg och tyngde på honom. Det är visst en fin pojke annars, ty då Nils Olsen sköt ned honom trån hästen vid Bustrup. der vi blefvo sårade båda två, hade han trekantig hatt på hufvudet med en stor grön strutsfjäder uti. Hans kamrat derborta vid dörren hör säkert till det slags folk, som går ute på Vesterbro (en förstad till Köpanhamn) och säljer råttfällor. Han kan också tala vårt språk. Nu skall ni få höra: NMå, Bisse, hvad säger dansken? — Österrikaren reste sig upp, strök håret ifrån pannan och ropade med klangfull och genomträngande stämma: Podem! Podem! — ör ni! sade Sjelländaren triumferande, han kan lika god danska som vi. — Hvad var det han sade då: frågade damen. — Isan sade: På dem! på dem! det lärde han nere vid Bustrup Danskarne ha en egen slagdänga, som de nu sjunga å krigsskådeplatsen: Paa dem! Paa dem! Hans Christiansen !). Enligt de tyska uppgifterna angående tyska truppernas inryckande i Jutland, förföljde de preussiska gardeshusarerna danska dragonerna in i Kolding, undanröjde den å gatorna uppförda barrikaden och stred med dem vid Norra Bjert (c:a , mil norr om Kolding), der de fråntogo danskarne 7 fångar och 205 hästar, under det de sjelfva endast förlorade 5 man och 3 hästar. Hela Fredricia är nu förvandladt till en skasern, dagligen införas sårade, och all lagskipning såväl som alla kommunala och borgerliga angelägenheter äro suspenderade, likIsom äfven skolor, sjukhus och fängelser äro utrymda, för att emottaga sårade i händelse af en belägring. Å Kasinoteatern i Köpenhan gifves i Ådacca dacar ett nytf sfvaka-Def 1-cta ree