hoppade jemnsota i höjden, slog ut fötterna och armarna, alltjemt skrålande: Bom. bom! Framåt! Framåt!4 och sedan röken något skingrat sig, utropade han, liksom förtviflad: KP)e fördömda danskarna hafva åter segrat!4 ... UHuru hafva de då segrat? frågade jag tjenaren. 4Ser ni då icke att nästan alla stöflorna med sporrar ännu stå, medan de andra redan ligga omkull ? -Men han har ju sjelf förhjelpt dem till segern? Ja, visserligen, och jag frägade honom äfven en gång derom; men han sade, att jag förstode det icke, och att fråga ånyo vore opassande. Men låtom oes gå; jag skall ledsaga er ut, så att ni kan stiga in till honom. Jag gjorde så och inträdde straxt derpå i förmaket, hvars dörr den gamle tjenaren öppnade. Tyskarne och danskarne stodo, ehuru något suddiga. åter i rote och led, herr baronen och bataljonschefen, efter denna hjelteparoxysm åter försatt i sin vanliga flegma, betraktade sina vattentäta trupper — gäspande.