Ivarjehanda. Gentila namn. Bland dodsannonser i en landsortstidning påträffades häromdagen tillkännagifvandet om hädangången af en d. 1 sistl. januari född pilt, bvilket i dopet erhållit namnen Thorgny Garibaldi Washington. En märkvärdig batalj. Tidsmålning. Major baron von Vincken var den bästa menniska i verlden, ehuru han hvarken var major eller baron. Dermed hängde sålunda i hop: I den lilla provinsstaden, der han sett dagens ljus, der han lefvat som en förträfflig borgare och blifvit mycket välmående, hade man gjort honom till kapten vid borgargardet, hvarföre han kallade och lät kalla sig borgarekompaniets bataljons-chef, och sedan han köpt ett riddaregods i närheten, tillade honom stadens innevånare frivilligt och skattefritt titeln baron; item rar baronen och majoren komplett. Då jag lärde känna honom, var han redan på sextiotalet; men ännu kraftfull och af det friska utseende. HKätt godt öfverens — tillfälliga sparlakanslexor oraknade — med sin hustru, som kunde vara bortåt tjugo år yngre än han, såg han gerna sällskap hos sig, och dessa kunde alltid glädja sig åt det mest gästvänliga emottagande. En dag inbjuden af denne förträfflige bataljonschef? till en gaffelfrukost, infann jag mig omkring klockan tio. Han bebodde första våningen i ett vackert hus vid jorget. Jag steg uppför trappan och ville just ringa på klockan vid stora förmaksdörren, då en dundrande stämma kom mig att studsa. I samma ögonblick klappade någon mig på axeln och jag vände mig raskt om. i Det var herr baronens gamle tjenare. ! Han vinkade åt mig med hemlighetsfull min att följa honom och han förde mig tyst genom en mindre dörr in i ett kabinett, genom hvars glasdörr man kunde se in i förmaket, der ännu alltjemt den förskräckliga stämman skallade. Conrad — så hette tjenaren — hviskade till mig att hålla mig fullkomligt tyst och häntydde, med förnöjdt leende och gnuggande händerna, på en hög menuiskosigur, som jag såg i förmaket och nu igenkände såsom majoren. I en grå yllenattrock och med det hvita håret såg han ut som ett spöke; men han gjorde något som. spöken icke pläga göra: han nemligen rökte ur en verklig bombkits till sjöskumspipa och vrålade som en tosing, i det ban tog väldiga steg framför ett långt bord och fäktade i vädret med högra armen. Jag var helt förbluffad. Hvad?, hviskade jag till den gamle Conrad hvad gör då majoren? -Ser ni då icke, hviskade han sakta, att han kommenderar sin bataljon!? 4Hans bataljon? Hvar har han den då 27 -på bordet, vet jag! -Men der står ju bara stöflor! -Det är hans soldater. Stöflorna? Ja, stöflorna. -och dem kommenderar han? -Uvarje dag från klockan nio till tio. Ni skämtar, min vån., Tag mig — det är rena sanningen. Men — gif av sakt, nu först börjar det egentliga bataljskådespelet. Jag såg åter dit med största uppmärksamhet. På bordet stodo tolf par väl blankade gtöflor i rote och led, bildande tvenne fronter, olika derigenom, att de i den ena buro sporrar, som de andra, hvilka äfven voro något längre, saknade. De besporrade. upplyste Conrad, -äro garderne, när han endast håller parad; men de föreställa danskarne, när han gifver en batalj såsom i dag; den börjas straxt. Riktigt. På en gång hade majoren posterat stöflorna i två träffar midt emot hvarandra. Vändande sig till danskarne skrek han: Mina bröder, hela Skandinavien har sina blickar fästade på eder. Derpå vände han sig raskt till dem, som stodo midt emot, och ropade: Tyskarne bära sina sporrar inom sig. I skolen visa det. Far Framät! Framåt! och nu skulle man sett. Piff, paff, puff! gjorde han med munnen och utblåste ofantliga rökmoln mellan stöflorna, som han med utomordentlig behändighet flyttade än hit, än dit. Detta räckte icke länge; derpå böjde han sig ned och framtog ur ett hörn några mörka föremål, som jag icke straxt kunde urskilja, och placerade dem bakom de båda fronterne. Hvad gör han nu då?4 frågade jag Conrad. -Nu låter han, sade denne, det grofva artilleriet spela. Men det är ju — om jag ser rätt, och, i sanning, jag ser rätt — ingenting annat än gamla tofflor, ytterskodon nch en stöfvelknekt. -De föreställa kanoner. -Bom, bom, bom! pastade nu majoren och rökte så oerhördt, att med eng ingenting mer syntes af stöflorna, och hvarunder han med oupphörligt Åbom. bom! sprang från den ena fronten till den andra och gaf den ena stöfveln efter den andra en knuff. Nu var pipan utrökt och han utblåste till sist både gnistor och rök mellan de välblankade läderkämparne,