af Nordliden och såg honom innehafva 2:ne papper, af hvilka Andersson i det mindre ville igenkänna den nu förevisade räkningen. Sedermera erfor man äfven att det begagnade sigillet bortkommit från Ullgrenska traktörsstället i Magasinsgatan, under det Stenström varit derinne. Trots dessa graverande skäl mot Stenström vidhöll han att förneka all kännedom om transaktionen. Poliskammaren hänsköt målet till stadens rådhusrätt och på grund af hvad mot Stenström förekommit förklarades han skyldig att genast träda i häkte. — Den 25 sistl. Jan. bortstalts ur ett yttre rum till bibliotekslokalen å Nya Elementarläroverkshuset en 8. k. Tula-snusdosa. Dosan tillhörde pastorn, mag. A. P. Landtbom och tillgreps ur fickan på hans i nämnde rum hängande ytterrock. På samma gång hade äfven 5 st. ytterhalsdukar, tillhöriga elever, försvunnit ur en af klasstamburerna. Ingen annan spaning fanns på tjufven än att gymnastikvaktmästaren Wassberg samma eftermiddag stölden begicks sett en i mörk rock och randiga byxor klädd karl stryka omkring byggnaden. Den 8:de eller 9:de dennes inkom en artillerist i juveleraren Lyons butik och utbjöd en dosa, med förfrågan hvad den kunde vara värd. På fråga hvem dosan tillhörde uppgafs artilleristen vid 9:de batt. n:o 90 Flykt såsom dess egare. Innan någon handel uppgjordes ville hr Lyon tala med egaren sjelf och anhöll om ursäkt för det han ansåg sig förpliktad att emellertid behålla pjesen och angående densamma meddela sig med polisen. Detta skedde och den utbjudna snusdosan befanns vara den från pastor Landtbom stulna. . Angående åtkomsten af dosan uudergick Flykt den 9:de och 22:dre dennes förhör i poliskammaren, dervid han uppgaf sig ha tillbytt den af en person, med hvilken han först sammanträffat på ett värdshus. I utbyte hade han gifvit en ylletröja och ett par strumpor. Karlen hade sedan velat låta anvärfva sig vid regementet och äfven ett par dagar vistats i batteriet, men då han ej medhade några betyger hade han aflägsnat sig för att hemta dessa och sedan ej synts till. Vid gårdagens session presenterade sig en person, som af Wassberg igenkändes såsom den misstänkte kringstrykaren. Denne var för stöld straffade Anders Abrahamsson från Carl Gustafs socken i Marks härad. Karlen hade sistl. onsdagsafton inkommit på C. J. Dahlbergs värdshus, n:o 11 å Köpmansgatan, der han reqvirerat några buteljer öl. Då dessa skulle betalas saknade Abrahamsson kontanter, men upptog i stället ur fickan ett par guldringar, hvilka han bad pigan emottaga som pant. Denna tillkallade sin matmor och medan man stod i förlägenhet om hvad man borde företaga sig med karlen och hans ringar hemkommer Dahlberg, som genast frågade A. hvar han fått dem och bad honom följa sig upp i polisen, för att vederbörligen dokumentera sig som ringarnes rätte egare. Då tal blef om polisen rusade Å. på dorren och undkom. lemnande ringarne i sticket. Dahlberg anmälte samma afton saken i polisvakten och Abrahamsson greps påföljande dagen. Ett par artillerister vid 9:de batteriet, n:o 115 Bäck och 14 Bratt, träffade Abrahamsson på gatan och igenkände honom sedan hans vistelse i kasernen, äfvensom de hade sig bekant hans transaktion med kamraten Flykt. De inbjödo A. vänskapligen på en sup, men denne blef A. en judassup. Medan den ene drack honom till skyndade den andre efter en poliskonstapel, som tog Abrahamsson i förvar. Abrahamsson erkände att han lemnat Flykt dosan, men sade sig ha köpt den af en obekant flicka för 4 rår 50 öre. Guldringar hade han innehaft 6 st., men äfven dessa hade han lika ärligen tillhandlat sig för 3 rdr af en obekant pojke, med hvilken kan sammanträffat ute vid Örgryte. Af ringarne hade han bortslarfvat 2:ne, lemnat 2 hos Dahlbergs och 2:ne innehade han vid häktningen. Denna förklaring godtogs ej, utan för efterforskande af ringarnes egare uppsköts förhöret till den 4:de nästk. Mars, till hvilken dag älven Bäck och Bratt skola inkallas för att tilldelas den belöning, hvaraf de gjort sig förtjente. Flykt skildes från målet och Abrahamsson införpassades till cellfängelset. — Fru Sippa Danneberg, boende i Ö. Haga, hade för några dagar sedan utlånt en grann, röd och grönrandig underkjol åt en flicka, som i det ruskiga väglaget ville visa sig så snygg som möjligt; Belåten trippade flickan Hagavägen fram, så mycket som möjligt visande sin grannlåt, då hon plötsligt anhålles af ett fruntimmer, som påstod att den granna kjolen vore hennes tillhörighet, dervid uppvisade på stående fot maken till densamma. Förskräckt lyfter flickan den granna kjolen så högt som möjligt och tager till schappen, rädd att bli garotterad på allmän väg för sina lånta fjädrars skull, men förföljarinnan var henne i hälarne och upphann henne i fru Sippas bostad, dit hon tagit sin tillflykt. Förhållandet) var att fruntimret verkligen var egarinna till den granna kjolen, hvilken blifvit henne frånstulen under sistl. Okt. månad. Fru Sippa uppgaf sig ha höpt kjorteln af en jungfru Sofia Wallgren, hvarföre båda till i går voro uppkallade till poliskammaren. Sofia Wallgren, en kavat gammal qvinna, iklädd ett fantastiskt mellanting emellan de antika negligeerna och de moderna schaletterna samt dessutom florsvantar och redikyl, öppnade bataljen. I ett till längd och obegriplighet mästerligt föredrag utvecklade hon åtkomsten af kjolen och de transaktioner, genom hvilka den kommit i fru Pippas ego. Af bela harangen kunde man blott förstå att jungfrun hittat kjolen på Hagavägen midt för engelska prestens bostad. Förmodligen stucken af att Sippa titulerades fru, upplyste Sofia att hon vore lika god, ty hon hade varit gift med en engelsman i Amerika, der hon vistats i 20 år och der hon sedan hela 16 åren varit hos en fransman med namnet Colombo eller något dylikt; dessutom hade hon varit i Köpenhamn och annorstädes, så att hela verlden kunde intyga att hon ej blott vore fru, utan en mycket erfaren och vidtberest fru. Hon hade hittat kjolen vid flyttningstiden, och ämnat lysa upp den i avisorna, men så hade hon fått sorg och då hade hon glömt af det. Fru Sippas försvarstalan, ehuru ej så ståtlig som Sofias, var åtminstone lika ordrik, men kanske en hårsmån tydligare. Af henne fick man veta att Sofia lemnat den omtvistade kjolen såsom pant för en annan, den Sofia skulle sälja för henne. Då Sofia skulle öfverlemna försäljningssumman och taga tillbaka den granna kjolen påstod hon att denne blifvit begagnad och ville ej återtaga den, utan behöll penningarne. På så sätt hade den granna kjolen blifvit fru Sippas. En hustru Svensson upplyste att Sofia till henne utbjudit den vackra kjolen och dervid sagt sig ha af annan person mottagit densamma till försäljning. AAA mad