Och så tågade vi ljudlöst norrut till Flensborg. Vägen dit är 5 mil, vi bebösde mellan 16 och 18 timmar, för att tillryggalägga densamma. Det var balt, olidligt halt, framför fotfolket red kavalleriet och körde kanonerna och trossen. Om vi marscherade i två minuter, stodo vi stilla i tio, ja, vi gjorde hela timmars uppebåll, ty med vänligt förutseende voro naturligtvis inga håstar skarpskodda, utan de halkade vid hvarje steg och störtade. Utefter vågen lågo döda hästar, hvilka artilleristerna bådo oss gifva nådestöten med bajonetten eller med ett skott. Kanoner utan anspann stodo vid sidorna af vägen, hästarne hade släpat sig trötta och måste lemnas i sticket. Öfverbesålet hade i förväg skyndat sig till Flensborg med generalstaben för att få sofva ut, så att man icke en gång kunde bestämma sig för att hellre uppoffra något af trossen (ofta tomma vagnar) genom att använda deras hästar till kanonerna eller åtminstone reqvirera hästar i byarne utmed vägen. Jag vet ganska väl att den danske soldaten är tålmodig, men här öfverträffade han nästan sig sjelf; man hörde ingen klagan; han sträckte ut sig på den frusna marken och lät den yrande snön breda sitt täcke öfver honom, tills han åter kommenderades upp för att fortsätta marschen ett par minuter och derelter åter lägga sig en stund. Huru många käcka gossar ha icke under dessa fasansfulla dödens timmar fått en knäck, efter hvilken de aldrig skola repa sig! Men derpå tänkte de sannerligen icke, de talade blott om sina kära skansar, det förekom dem som en elak dröm, att de hade öfvergifvit dem utan strid, de önskade sig tillbaka i dem, ty i dem voro de säkra om segern. Men the Philisteer voro öfver oss. Så snart vi lemnade Slesvig, kommo alla väderqvarnsvingar bullrande i gång för att ge fienden signal, han förföljde oss och arrieregardet måste göra front för att hejda h nom. Vid Oversö (Bilskov) anföll 1:sta regementet (Köpenhamnare) honom med bajonetten, österrikarne mottogo oförfäradt angreppet och en at de, så ofta som omöjliga ansedda bajonettsäktningarne började. Af 1,650 man återstod af regementet endast 700. Officerarne hade liksom under medeltidens strider sökt upp hvarandra och duellerat. Andtligen kommo vi då till Flensborg, med sorg i bjertat och i anletsdragen stodo stadens borgersmän der för att emottaga oss, men på någon hvila var icke att tänka. Vi måste ögonblickligen söderoch vesterut för att försvara staden mot ett nattligt anfall. Våra nerver voro till den grad angripna att vi ordentligen sägo syner. Några sägo skenet af geväreskott, andra stora framryckande kolonner, andra präktiga slott; jag gaf mig sjelf till att hålla ett osammanhängande samtal med min fältvakt om några märkvärdiga möbler, som jag till min förvåning såg eller rättare trodde mig se på en upplöjd åker. Och i nattens mörker tågade vi åter tillbaka till Flensborg för att till fots afgå till Sönderborg. Kanonerna vid Bov hade dundrat hela natten och lyckligtvis hindrat fienden att kringränna oss, så att vi passerade det farliga passet vid Kruså utan att angripas. Här och senare ett par mil närmare Sönderborg utbredde en del af hären sig, liksom för att erbjuda ett slag, men fienden följde endast lugnt efter. En kort rast 2 mil från Sönderborg och så åter framåt, arbetande oss i den starka snöyran fram mellan kanoner och trossvagnar. Andtligen — vi trodde det knappast — uppnådde vi skeppsbron vid Sönderborg och inqvarterade oss dels på gatorna dels i de hus hvilkas innevånare hade nog menniskokärlek at öppna för oss; det var d. 8:de Februari om morgonen. En del af hären afgick dagen derefter till Fre: dericia, återstoden blef qvar för att försvara Dyppel