Jag ville stiga ned på mellandäck, men en stor dör! spärrade vägen. Mot klockan nio på morgonen kom er svart fram till mig och lät mig, genom att föra sin hand upp till sin halföppna mun, förstå att frukosttimman var inne. Man hade dukat ett bord och hela besättningen tog plats omkring detsamma. Kaptenen syntes åter och gick att sätta sig vid öfra ändan af bordet; man anvisade mig platsen vid sidan om honom. Bayaderen, som jag ej sett sedan morgonen, kom upp ur akterhytten, helsade mig med en sorgsen åtbörd och gick att sätta sig till höger om kaptenen, vid hvars venstra sida jag satt. Slutligen såg jag äfven den unge artilleristen framträda; man satte honom vid min sida. Han var blekare och sorgsnare än ett spöke. På de frågor jag adresserade till honom svarade han mig med underliga åtbörder. Allt detta var så besynnerligt att jag började roa mig deråt — jag har alltid tyckt om utomordentliga förhållanden. Frukosten började. Man serverade efter hvartannat hummer, fisk, oliver stora som valnötter, rökt korf och piekles: men jag märkte att besättningen blott åt med obetydlig matlust och att man tycktes spara sig för någon kraftigare rätt. Ändtligen bar man fram på bordet en ofantlig gryta med lock på Då såg jag allas blickar stråla, pannorna jemnas, läpparne småle; endast bayaderen och den lille artilleristen vände på hufvudet med en åtbörd af vämjelse. Kaptenen tog af locket med ett begrundande och värdigt utsecude, och genast utgingo de angenämaste ångor ur gry