känna vi, det var toetydigt, såsom lord Russell mycket riktigt betecknat det. Det förklarade nemligen, att Preussen skulle fast hålla vid fördraget, som afser danska kronans integritet, men att Danmarks motstånd möjligen skulle kunna drifva makterna att uppställa längre gående fordringar. Denna depesch var daterad d. 31 Januari; natten mellan d. 1:sta och 2:dra Februari gingo de båda tyska allierade öfver Eidern. Huru svag än nämnda förklaring är, var den dock ett halmstrå, i hvilket de engelska statsmännen grepo fast, och vi veta af deras förklaringar inom parlamentet, att de fortfarande fästa vigt vid densamma. Dannevirke utrymdes. Slesvig låg öppet för fienden, hvars trupper genast svärmade in i landet. Ny nödvändighet framställde sig nu för Danmarks vänner, att skynda till dess bistånd, på det att det lilla hjeltemodiga folket genom en förlust äfven af Als, den egentliga nyckeln till Slesvig, måtte förlora allt ipflytande på detta senare hertigdömes öde. Det ålåg nu som en befallande pligt detta stortaliga England, att låta en man stå bak ordet och ej längre medgifva öfvermaktens våldsverk mot en nation, hvars gröfsta politiska bockar ovilkorligen varit, att den lyssnat och lyssnat för mycket till de egoistiska råden från S:t James. Den nesa, hvarmed den nuvarande ministeren öfverhöljt det förenade britiska riket, börjar göra sig känd hos engelska tolket, och oppositionen inom parlamentet skall veta att begagna sig deraf. Häri låg en utsigt till att den britiska regeringen skulle kunna med våld pousseras fram och tvingas ut ur sitt passiva ide, liksom björnen ur vinterdvalan. Denna eventualitet innebure faror för de båda tyska stormakterna, emedan det är otvifvelaktigt, att ett aktivt steg af England genast skulle återupprätta dess allians med Frankrike och sätta i rörelse alla de krafter, hvilka vilja hvar isin stad lägga kapson på Tysklands utbredningslusta. Denna nödvändighet visste man äfven mycket väl att England ogerna underkastade sig; ty ett krig med Tyskland är för detsamma ett steg, som det högst motvilligt skulle vilja taga. Beviset härför ligger också i den engelska regeringens sista dödfödda förslag om vapenstillestånd, på basis af äfven Dyppelställningens utrymmande, ett vilkor som, om det antoges af danska regeringen, skulle sätta äfven Als i största fara. De båda tyska stormakterna, eller ätminstone Preussen, insågo emellertid, att de måste vidtaga någon åtgärd, som kunde för ögonblicket tillfredsställa England, så att Danmark åter blefve beröfvadt hopp om dettas aktiva understöd. Deraf den komedi, som nu spelas i Slesvig. Man har förut sagt sig vilja fasthålla vid 1852 års fördrag, nemligen att bevara Danmarks integritet åt konung Christian IX:de. Det gick nu ej längre an att med blundande ögon ÅA usootvvsrgareu Ul nerug al Dlesvig-nolstem. Man har derföre gjort en kraftyttring och förbjudit alla demonstrationer i Slesvig till förmån för denne pretendent. Än mera, man har besatt med österrikisk-preussiska trupper de i strategiskt hänseende vigtiga punkterna i Holstein, sannolikt under diplomatiskt föregifvande, att vilja härmed bibehålla åt Christian IX:de äfven jemväl detta hertigdöme och sålunda visa sina bona officia med hänsyn till 1852 års fördrag. Man har gåvt ännu längre. Man har tillåtit danska tjenstemän återinträda i sina embeten i Slesvig, och man tillåter förberedelser inom detta hertigdöme till val för det nya riksråd, för hvars skull just detta krig företagits. Kan väl engelska regeringen begära mera? Skall hon icke med bästa smak i verlden svälja äfven denna räfkrok, lägga armarne i kors och belåtet med en suck art lättnad utropa: All right! Tyvärr, börjar det se så ut som alt man skall kunna vänta, det England åter skall, belåten öfver denna beredvillighet å de båda tyska stormakternas sida, vilja draga sig ur spelet. Det vill endast, att danska konungen skall få sitta i oqvald besittning af de landtdelar, hans företrädare innehade, och det skall nu hoppas sådant af Preussens och Österrikes medgörlighet. Det hopp vi en stund hyste om, att snart få underrättelse om ett handlingens steg å Englands sida, det har nu förbleknat, äfven det; vi hysa ej mera någon sådan förhoppning, ehuru det skulle mycket glädja oss om våra nya tvilvel komme på skam. Nu behöfver Danmark mer än någonsin