Danmark. Vårt tisdagstelegram angifver, att tyska trupper till betydligt antal stå vid Avnböl och Ullrap. Det vill häraf synas som att man först vill försöka angripa danskarne i Dyppelesällningen norrifrån, hvilket dock synes vara undefligt, emedan fienden derigenom kan få flanken hotad af krigsfartyg och kanonbåtar från Alssundet. Måhända är det blott en maskerad rörelse. Underrättelsen, att österrikiska och preussiska förstärkningstrupper söderifrån plötsligen besatt Kiel, Neuminster och Altona, är egnad att åter väcka uppmärksamheten på de båda tyska stormakternas ställning till de tyska mellanoch småstaterna samt den augustenborgska agitationen. Denna åtgärd kan neml. vara en demonstration mot nämnde staters snart sammanträdande kongress i Wirzburg och är möjligen äfven en säkerhetsåtgärd för att icke blottställa de österrikisk-preussiska trupperna, i händelse större förvecklingar skulle i Tyskland uppstå. Ar det så, börjar härfvan åter intrasslas, men skola då de nämnda stormakterna kunna bjuda den nationala tyska rörelsen spetsen? — Besättandet af nämnda punkter kan äfven vara en strategisk reservställning, för den händelse Danmark skulle erhålla hjelptrupper. Atertåget från Dannevirke utgör fortfarande föremål för omständliga berättelser från de tyska tidningarnes korrespondenter i Slesvig. Isynnerhet hålla sig dessa till det blodiga slaget vid Oversö, der, enligt deras öppna medgifvande, danskarne slagits som lejon och gjort underverk af tapperhet, isynnerhet det bekanta, af köpenhamnare sammansatta 1:sta regementet. Då vi ännu äro i saknad af officiela danska rapporter om denna drabbning, vid hvilken man här fäster så synnerligt intresse, meddela vi nu efter Köln. Zeit. en längre, intressant redogörelse för densamma, liksom för återtåget i allmänhet: Tidigt kl. 1,9 på morgonen (lördagen) började från Slesvigs stad det af fältmarskalkslöjtn. baron v. Gablenz (österrikarnes befälhafvare) sjelf ledda energiska förföljande af de danska eftertrupperna. Om än danskarne, såsom det hette, utrymt Slesvig i brådska, lemnade dock de första kolonnerna staden i sluten ordning. Först de sista afdelningarne tyckas hafva marscherat i oordning och en debandade, som man kan se af de på vägen stående öfvergifna tunga kanonerna, de i chausseegroparne nedstjelpta ammunitionskärrorna och transportvagnarne, de bortkastade tornistrarne och vapnen. Först en timmes väg norr om Slesvig stötte man på de första spåren af det till flykt urartade återtåget. Komna till Swedebue (?) stötte de hussarer, som bildade vår främsta tte, på fienden, som de angrepo på den halkiga frusna vägen. Dragoner och hussarer voro i handgemäng. Danskarne veko alltjemt långsamt tillbaka, angripna med sabeln och elden från tvenne 4pundingar. Kommen med tåten till byn Översö, lät Gablenz 1!(, sqvadron rycka fram till anfall; ryttarne stötte på en förhuggning, som hindrade dem från att rycka framåt; hindren blefvo hastigt undanröjda, de redo genom den smala platsen, men kunde för terrängens skull ej utveckla sig; ide blefvo ätven häftigt beskjutna med artillerioch gevärseld, hvarföre de drogo sig tillsammans under den starka elden och ryggande tillbaka togo en ställning, för att afvakta gynnsammare tillfälle. På de midtemot byn belägna höjderna och i skogen till höger hade emellertid danskarne upp: ställt flera bataljoner infanteri och artilleri, så att säktningen började. Omkring kl. 3 inträffade brigaden Nostizs töte vid Oversö, den 9:de jägarebataljonen skickades fram i svärmen och rusade under hurrarop mot skogskanten; utan att bry sig om att skjuta, stormade de träd för träd med bajonetten. Men det var ett svårt värf att utföra, ty danskarne underhöllo en mördande eld, som på en timmas tid kostade jägarebataljonen 8 office rare och inemot 100 man i döda och sårade. Det bokstafligen regnade kulor. Menniskorna aftecknade sig på snön som mörka punkter och den hvita grunden besåddes rikt med blodiga rosor. Infanteriregementet Belgien ryckte fram som undsättning till höger och venster om den till Flensburg ledande vägen. Öfversten hertig Wilhelm af Wirtemberg fick tvenne tänder bortskjutna, men han uthärdade dock i elden; Tvenne officerare hade, straxt innan de begåfvo sig i elden, hållit ett vad; den vinnande hade ej väl hunnit stoppa sina två thalor i byxfickan, förrän en gevärskula träffade honom på just det ställe af låret, der penningarne lågo; denna tillfällighet räddade egaren, men dödade genom kulans ricochettering sidokamraten. Infanteriet Belgien var så stridslystet, att de dertill utsedda karlarne måste med tvång drifvas till att lemna stridslinien, för att föra de sårade till förbindningsplatsen, som enl. vanligheten annars är full med folk. som skvr striden De 10 BRalmiar