hetaste drabbningen utfördes med samma elegans som , på en exercisplats, den oöfverträffliga samverkan mellan de tre hos dem alltid föorbundna vapenslagen, artilleriets utmärkta kanoner, kavalleriets glänsande manövrer, infanteriets angrepp i slutna leder vid tillfällen då man eljest rycker fram i kedja, de utmärkta skarpskyttarne o. s. v. beundrades från alla håll. Det är en riktig glädje att slåss med sådant folk, utbrast en gammal erkemilitär, som nyligen hade förlustat sig med dem i en kamp på lif och död. Det var i sanning angenämt att höra den ridderlighet, hvarmed våra soldater erkände sina motståndares tapperhet och det utan att denna uttalade beundran begagnades som piedestal för efterföljande loftal öfver våra egna, hvilka dock nyligen och det under ogynnsamma förhållanden hade hållit stånd mot den både i antal och vapenöfningar så öfverlägsne fienden. Det fanns ingen, som tänkte på att till berömmet tillfoga det nedtryckande men — att denna så beundrade arm hade varit orsaken till kejsarstatens ruin och att den makalösa disciplinen var ett verk af misshandlingar, som vi rysa för att tänka på. Samtalet fick plötsligen en annan vändning derigenom att en af de officerare hvilka dagen förut varit med vid Oversö inträdde. Han blef mottagen med jubel. Flera af de närvarande hade hört, att han bade stupat och ryktet berättade att båda de regementen, sow hejdat fienden, hade blifvit nästan upprifna. Man ofverhopade honom nu med frågor och fick tillbaka upplysningar i mängd, den ena bedröfligare än den andra. En hade stupat här, en annan der, nästan alla officerarne af det ena regementet hade blifvit på valplatsen. Åvet man något om löjtnant Z. frågade en. — Ingentig annat än att han var en bland de första som stupade. Än om X och Y. då? — Deras kompani mistade två gånger sina officerare och återvände från träffningen anförda af en korporal. — Nå, löjtnant N. föll ju i fiendens häder? — Nej, han föll genom isen. Han trängdes ut på sjön. Isen brast under honom och medan han stod i vattnet ända till halsen, fick han en granatskärfva i hufvudet. — Huru gick det med kapten V.? — Han fick en vacker död. Då han sista gången förde sitt kompani i elden, marscherade detta icke så raskt på, som han ville ha det, hvarföre han sjelf stormade fram i spetsen för det, kom i handgemäng med en österrikisk officer, hvilken han nedhögg, men blef i samma ögonblick genomborrad af en bajonett och träffad af några kolfstötar. — Har ni hört om kapten U. har sluppit undan? — Han lärer vara dödligt sårad, sade en af hans folk. Ett allmänt jubelrop följde på denna sorgliga nyhet. Jag såg mig förvånad om. Dörren hade öppnats och in trädde två officerare — den ene var den först stupade löjtnanten och den andre den dödligt sårade kaptenen. Och detta blef icke det enda glädjeutbrott af detta slag. Under loppet af vår korta och tarfliga måltid uppstod den ene efter den andre af enligt flera uppgifter sårade och fallne kamrater, lifslefvande och välbehållna ur grafven. Allt detta gick emellertid helt naturligt till. Den tappre krigaren, som medförde den sista sorgliga underrättelsen hade lika litet som hans sagesman velat berätta något osannt eller icke tillförlitligt, men under krigets buller och förvirring hör man två, tre underrättelser på en gång utan att få tid till att närmare fråga sig för; man ser en i handgemäng och en annan falla vid hans sida, men i samma ögonblick måste man sjelf försvara sitt lif och när man i minnet återkallar den skymt man sett af det som passerat, har det ena gått i det andra, ty i slagets larm då man i ett enda ögonblick ser mera än eljest i ect helt lif är spänningen så stark att timmarne gå som minuter och det är icke sällsynt att man i en enda bild samlar hvad man med eu flyktig blick åt båda sidor och på olika ställen har uppsängat — ja, man är efter en så långvarig öfveransträngning af kroppsoch själskrafter icke en gång säker för fullständiga hallucinationer. Genom att lyssna och fråga mig för hade jag i bast kunnat upprätta en ganska lång lista på döda och sårade. Jag började nu att korsa öfver en och annan. Straxt derpå träffade jag i staden en officer, som jag kände personligen. Han tillade några nya sårade på min lista, men strök ut en af de stupade, med hvilken han nyligen talat. På en af de gator jag passerade var kapten V:s kompani uppstäldt. Jag tillfrågade en solåat om hans kaptens öde. Han föll — icke tre steg ifrån mig! — År du alldeles säker på, att han är död? — Ja, tyvärr lika säker som på att jag sjelf lefver. Jag såg honom fäkta med en fiendtlig officer och taga sig i sidan der han blef träffad af en kula, i detsamma störtade två österrikiska soldater öfver honom; den ene rände en bajonett genom hans bröst och den andre krossade hans hufvud med ett slag af kolfven. Ögonblicket derpå voro alla tre nedbuggna af de våra. — Det finnes således alldeles intet hopp om att han ännu är vid lif? I detsamma närmade sig ett par andra soldater och försäkrade mig med den omisskänneligaste uppriktighet och öfvertygelse, att de med egna ögon sett sin tappre kapten stupa, alldeles så som deras kamrat hade berättat det. Jag begaf mig nu till telegrafkontoret för att afsända ett telegram till tidningen och på samma gång, enligt ett gifvet löfte, underrätta den fallnes familj om hans död. Utanför kontoret mötte jag min förste sagesman, som också skulle in och telegrafera. Jag berättade honom mitt samtal med soldaterna. Han svarade: — Det skall ni alls inte bry er om. De hederliga gossarne ha sett honom fäkta och falla till marken; de ha sett kolfoch bajonettstötar utdelas, deraf ha de sammansatt det de berättade er och torde nog, när som helst, vilja gå ed på att det är sannt. Kaptenen ligger emellertid för närvarande på lasarettet 2 oc caholhnee nära halsen. för öfriot osärad och