såsom silialasdelning få ingå i förstnämnde kår. Denna begäran har förevarit till behandling inom skarpskyttekårens korporalskap, och kommer dettas yttrande jemte vilkoren för den begärda föreningen att med första delgitvas Stora Lundby skarpskyttekärr. Danvevirkeställningens utrymmande. Enligt hvad förut blifvit--omnämndt-hölls-at kapten. Keyser sistl. Onsdag inom det i hulvudstaden befintliga sällskapet Krigsvetenskapens vänner ett föredrag rörande Dannevirkesbefästningarne, om hvilka han i fjol personligen tagit kännedom. En brefskrifvare från Stockholm till H.-T. berättar, att sedan kapten Keyser slutat sitt töredrag, gaf H. M:t konungen, som var närvarande, tillkänna, att han ville lemna de församlade officerarnenärmare upplysningar om de senaste händelserna vid Dannevirke. Vi anföra vidare korrespondentens egna ord: Detta föredrag af konungen räckte nära en timma, och jag ser icke hvarföre det skulle vara ogrannlaga att säga att H. M:t gjorde det med stor klarhet, sakrikhet och flytande lätthet. II. M:t syntes tydligen vilja vara sullkomligt lika vetenskapligt neutral som nägonsin kapten Keyser, men jag tror icke att någon af åhörarne kunde undgå märka att under hela föredraget arbetade den känslan: hade jag varit der, eller hade en ung befälhafvare stått der, så hade Dannevirke icke varit öfvergifvet än i dag, och nog märktes, det konungen icke hade någon del i den insända artikel till qe Mezas försvar som stod i Posttidningen samma dag. — Konungen, som måtte hafva vida utförliga och noggranna underrättelser om händelserna i Danmark, än de smulor som tidningarne meddela oss andra douligoe, mtalade att han den 4 Febr. erhållit telegram från Dannevirke att Åtrupperna äro fulla af stridslust och allt går bra. Danska armsen var då 42,000 man. Deraf stodo 5,000 man i Frederiksstad, 3,000 vid Mysunde och 2,000 i Reideby, alla hörande till Dannevirkeställningen: 32,000 man voro mera koncentrerade i midten. Mot dessa 42,000 man stodo 70,000 man Preussare och Österrikare (således inga 130,000). Utan att uttala något klander anmärktes att det danska befälet var gammalt — åttio och sjuttioåriga generaler. Många af deras åtgärder visades strida emot militäriska reglor och klokhetens fordringar. — Sedan konungen slutat och aflågsnat sig tog general Hazelius ordet och sökte förklara en del af de anmärkta atgärderna af de danska generalerna. När sammankomsten upplöstes gingo officerarne derifrän med samma tanka som de kommit, att något milltäriskt förräderi ieke vållat Dannevirkes utrymmande. Engel-ka parlamentet. De i lördags afton anlända utländska tidningarne lemna nu en närmare redogörelse för den första debatten inom engelska parlamentet mellan ministren och oppositionen, förnämligast på grund af Englands ställning till Frankrike och Danmark. Då detta ärende i närvarande stund är af den största betydelse, meddela vi här debatten: Lord Derby lyckönskade Öfverhuset med anledning af landets inre angelägenheter, men klandrade regeringens utländska politik. Då grefve Russell, sade han, ösvertog utrikesportföljen, skulle hans politik vara nonintervention i andra lånder, de liberala principernas utvidgning, genom moraliskt inflytande och isynnerhet bibehållande af de hjertliga och oafbrutna förbindelserna med fransmännens kejsare. Alla dessa principer hafva blifvit kränkta af grefve Russell. Det finnes nästan intet land, der han ej intervenerat, Lord Derby förklarade, att han kände sig nedslagen och förödmjukad i sin egenskap af engelsman genom regeringens politik. Vi hafva nu icke, tillade han; en enda vän i Europa. Våra hotelser hasva blifvit föraktade, våra demonstreringar hafva. behandlats med bögdragen likgiltighet, icke allenast af stormakter, utan äfven af makter af andra rangen. Än mera, vi hafva från oss aflägsnat Frankrike. Vi hafva med den största ifver motsatt oss kejsarens politik i hänsyn till Mexico, Amerikas Sydstater och slutligen i kongressfrågan. Lord Derby medgaf, att det var svårt att ingå på kongressförslaget, men vägrandet borde ha varit mindre tvärt. Grefve Russell försvarade regeringens beteende. Han sade att engelska regeringen, understödd af Frankrike, Ryssland och Sverige gjort allt hvad i dess makt står för att åstadkomma en förlikning mellan Danmark och de båda tyska stormakterna, men att alla dessa förslag blifvit förkastade af Österrike och Preussen. Han sade dessa makters uppförande vara oförklarligt. Förslaget att medgifva Danmark ett uppskof af tvenne månader till riksrådets inkallande afsåg helt och hållt försonlighet. Han beklagade, att Österrikes och Preussens fruktan för att se inre förvecklingar uppstå i Tyskland in erkat på deras politik och ställt Danmark i en olycklig belägenhet. Grefve Russell upplyste kammaren om, att han tillfrågat i depesch Preussen och Osterrike, om de erkände 1852 års fördrag, eller om de med andra afsigter inträngt i Slesvig. Han hade derpå samma dag erhållit följande mycket tvetydiga svar från Bismarck angående dessa afsigter: Den k. regeringen har, i det den baserar de rättigheta, till hvilkas försättande i kraf hon i förening med Österrike skrider mot Danmark, på öfverenskommelserna af 1851—52, genom just denna handling erkänt principen för danska monarkiens integritet, sådan densamma är fastställd genom öfverenskommelserna af 1851—52, Då den k. regeringen nu skrider till Slesvigs occupation, tänker hon ej öfvergifva denna princip. Men om, till följe af förvecklLingar gom skulle kunna uppstå eenom danska reve