— Nåväl, jag skall rapportera detta för öfverste Asburthon. — Må vara. Jag kallar mig Ralph, den röda kaptenen. Hvad beträffar öfverste Asburthons godhetsfulla bjud(ning, måste jag äfven afslå den, emedan jag ej kan lemna mitt skepp. Var derföre god, min herre, och framför min ledsnad till er kusin. — Ni känner mig då? . . . frågade sir James. — Ni sade ju ert namn innan ni steg ombord. — Det är sannt. — Men, fortfor ban, om jag ej antager middagsbjudningen till fästningen, så har jag dock en ersättning att erbjuda er. Vill ni vänta mig ett ögonblick? Denne besynnerlige kaptens kajuta var delad i tvenne afdelningar. Han, eller rättare hon, gick in i den andra, ånyo lemnande sir James ensam. Några minuter förflöto under hvilka sir James sade för sig sjelf. — Är jag rätt säker på att vara vaken; allt detta liknar en dröm eller saga? Medan han gjorde dessa reflektioner, klappade man på kajutans dörr och då man ej erhöll nagot svar, öppnades dörren. Sir James förvåning fördubblades då han såg en qvinna inträda, fullkomligt lika klädd med den förra, d. v. s. i kaparedrägt, vacker som hon, men med den enda skilnaden att hon hade långa blonda lockar. — Ah! mumlade sir James, jag är då ombord på ett skepp af amasoner. — Nära nog, svarade den nykomna, ty jag är sekond på skeppet. Hvar är kaptenen?