För att öfvertygas härom behöfver man blott återgifva Österrikes svar på omrörde depesch, dat. den 6 Dec. 1851. Det heter nemligen deri bland annat om denna punkt: Hans majestät konungens (af Danmark) suveränitetsrättigheter äro oss heliga, men de lida, derom äro vi öfvertygade, icke på aflägsnaste sätt något afbräck, om än H. M:t befinner sig i den ställning att han bör åt sina kolleger inom det tyska förbundet gifva upplysningar, som under närvarande förhållanden omöjligen kunna ersättas genom blotta åberopandet af hans landsherrliga rättigheter, af förbundslagarne och det förtroende, som hans regering förtjenar. Men på ett ännu otvetydigare sätt erkänner österrikiska regeringen i de nästföljande orden Tysklands obetogenhet att gifva nämnda meddelanden den tolkning, som dock nu åt dem gifves. Det heter nemligen deri: Danska regeringens förklaring af den 7 Dec. 1846 var en frivillig sådan... och såsom sådan upptogs den vid derpå följande beslut af förbundsförsamlingen. Hvarken Österrikes eller Preussens hof eller förbundsförsamlingen har tillagt denna förhandling ch arakteren af ett ömsesidigt förpligtandekontraktsförhällande, hvilket den i sjelfva verket icke egde ... Österrikiska regeringen har således på det mest träffande sätt betecknat beskaffenheten af dessa förhandlingar, hvilka den nu vill anse såsom innebärande internationela förpligtelser. Denna österrikiska not genomgår vidare punkt för punkt det danska organisationsförslaget, uttrycker Österrikes bifall och dess förhoppningar med afseende på dess utförande. Österrike är fullkomligt tillfredsstälat med danska regeringens atsigter i afseende på provincialförsamlingarna i Slesvig och Holstein och en helstatsförfattning. Det uttalar sin tillfredsställelse öfver konungens förklaring att han ej ämnade införlifva Slesvig med Danmrak, men hade ingenting att invända emot att då förbindelsen mellan Slesvig och Holstein redan vore upphäfd, dessa provinser äfven för framtiden måtte förblifva åtskilda. Derjemte förklarade Österrike, att det aldrig skulle tillåta, att en förbundsmedlems rättigheter underkastades andra inskränkningar, eller att längre gående fordringar skulle ställas till en medlem af förbundet, än som enligt förbundsrätten kunde ställas till alla dess medlemmar. Med afseende på Slesvig förklarades slutligen, att. Österrike medgåfve det såsom otvifvelaktigt, att förbundslagens giltighet och följaktligen i äfven förbundets endast och allenast på denna grundade kompetens, aldrig kunde utsträckas till ett land, som icke hörde till förbundet. Preussens not af den 30 Dec. 1851 skilde sig endast i vissa delar ifrån Österrikes förklaring. Preussen ville visserligen söka gifva en viss bindande betydelse åt de danska förslagen; men förklarade slutligen att det för densamma var särdeles kärt att få med Österrikes, tolkning instämma. i Danmark har således ej gentemot Tyskand genom dessa förhandlingar åtagit sig någon ny internationell förpligtelse. Efter alla vanliga folkrättsliga och diplomatiska reglor kunna ej förtroliga meddelanden anses såsom raktatsörbindelser. Iuru konung Fredrik den 7:de sökte att infria det för honom moraliskt! örbindande ord, som han i afseende på sina ifsigter gifvit de tyska stormakterna, är beant för enhvar, som någorlunda följt med Danmarks politiska historia under senare åren. ! Den helstatsförfattning, som, i öfverensstämnelse härmed och för att gå Tysklands önsklingar till mötes, upprättades den 28 Jan. 1852 och genom förordn. af den 26 Juli 1854 ich d. 2 Okt. 1855, öfverändakastades genom, let tyska förbundets hotelser och de tyska