— Stod under en qvinnas befäl, är det ej så? Sir James bugade sig leende. — Nåväl, ni ser emellertid nu att äfven qvinnor kunna kommendera i en sjöbatalj. — Hvad! utropade sir James ändtligen återkommande från sin djupa förvåning, det var då ni som förde befälet? — Ja, just jag. — Och ni är verkligen? . .. — Jag är kapten på denne kapare, och se här mina skeppsdokumenter. Hon utsträckte vid dessa ord handen mot en rulle pergament. — Jag har ej fått i uppdrag att undersöka dem, sade sir James. Mitt ärende inskränker sig till att å öfverstens, markis Asburthons kommendant på Fort S:t Georg vägnar tolka hans tacksamhet för den kapten som hjelpt oss att tillbakadrifva rebellernas anfall och dessutom att fråga efter hans namn. Markisen har derjemte befallt mig att inbjuda denne allierade, denne opåräknade vän till middag på fästningen. Kaptenen lyssnade med uppmärksamhet på sir James ord. — Ers nåd begär tvenne omöjliga saker af mig, yttrade han. Det förnämsta är kaptenens namn. — Ah, inföll sir James, — Jag har aflagt ett löfte, och ingen skall få veta mitt namn. — Mer edra dokumenter? ... — Äro utgifna under ett lånadt namn.