rantier, hvarpå den yttre och inre freden hvilade; men regeringen framhöll med estertryck, att dessa garantier endast kunde komma i fråga att lemnas genom suveränens egen magtfullkomlighet. Emellertid ville danska regeringen så vidt möjligt var komma till godt förstånd med Preussen och Österrike, och bemyndigade derföre sina sändebud i Wien och Berlin att i förtroende göra de resp. kabinetten bekanta med konungens afsigter. Dessa, honom ingifna af den då styrande reaktionära ministåren i Danmark, voro hufvudsakligen följande; Konungen ville tillsvidare uppgifva konstitutionen, för så vidt det gälde Holstein och Slesvig, och styra dessa länder såsom oinskränkt furste, dock med bibehållande af rådgifvande provincialständer. Man tramhöll likväl att detta, hvad Slesvig beträffade, alls icke anginge Tyskland, utan berodde på konungens egen fria vilja och magtfulikomlighet. Vidare hette det, att lika så litet som det var konungens atsigt att införlifva Slesvig eller taga något steg i denna riktning, — lika så litet kunde han gå in på något, hvarigenom en sammansmältning af Holstein och Slesvig, eller ötverhutvud hvilken annan eller närmare förbindelse inbördes mellan dessa hertigdömen, än mellan hvart och ett af dem och konungariket, kunde antingen straxt eiler i framtiden tillvägabringas. Ytterligare förklarades att konungen ville förbereda en gemensam författning för helå staten; men möjligheten häraf berodde hufvudsakligen derpå, att åt de förpligtelser konungen gifvit såsom medlem af tyska förbundet, ej gåfvos större utsträckning, och att hans suveränitet icke inskränktes vidare, än i enlighet med de förbundsförfattningar på hvilka Danmarks konungar ingätt, och slutligen att förbundsdagen uppgaf hvarje fordran på kompetens i afseende på det danska kronlandet Slesvig. Det är häruppå, som Tyskland velat bygga just den kompetens, som Danmark på samma gång på det bestämdaste bestridt. Danska regeringen afvisar så kraftigt som möjligt all fordran på ytterligare rättsliga garantier, såsom stridande mot regentens suveräna rättigheter; den hoppas genom sina åtgärder kunna lemna en betryggande moralisk garanti; den afgitver ej någon officiell, internationelt bindande förklaring, ej något löfte, men ett förtroligt meddelande rörande dess framtida afsigter, hvilka den hoppades kunna under vissa vilkor utföra; afsigter, hvilkas uppfyllelse Tyskland ej hade befogenhet att kräfva, utan som voro beroende af konungens fria vilja; afsigter, som han således kunde bibehålla eller öfvergitva af egen magtfullkomlighet. Orimligheten att förklara sådana förtroliga, fria och otvungna yttranden såsom giltiga förpligtelser, är ögonskenlig. En person t. ex. yttrar till en annan i ett förtroligt samtal, att han, under vissa förhållanden, tänker att handla så eller så, man förklarar tilllika, ehuru öfverflödigt nog, att detta uttalande ej får anses såsom bindande för hans åtgöranden, hvilka det endast tillkommer honom sjelf att bestämma. Det vore en orimlighet att kalla detta ett kontrakt, att påstå den ifrågavarande personen på grund deraf egde förpligtelser emot den andre, hvilka han måste uppfylla. Det är helt enkelt ett omtaande af en plan, en afsigt, som lemnar den alande ej blott rättsligt, utan äfven moraliskt, ika fri som förut. Endast tysk spetstundignet kan häri inlägga något annat än hvad leri finnes. Man behöfver ej taga sin tilllykt till hårklyfverier; tvärtom är meningen ullkomlig klar och tydlig. Också tyskarne attade den 1851 likaså väl, som danskarne, ch det är först på senare tider som de börat för sina syften förvränga och inveckla den.