Jag såvåäl behöfde, försäkrade mig om logis tör natten och tänkte redan draga mig tillbaka dit. Då ljödo allarmsignaler på gatorna. Fienden hade således kommit alldeles i närheten utaf oss. Våra sörposter voro i full strid. De angrepos af en öfverlägsen fientlig styrka, både kavalleri och infanteri samt sexton kanoner. Våra soldater slogos modigt och förtvifladt. Fastän de icke sofvit på flera dygn, fastän de nyss marscherat i sjutton timmar, fastän fiendens granater sprungo ibland dem och glesnade deras leder, försökte de dock flera gånger stormanfall med bajonetten, och hade ej öfvermakten varit så stor, skulle platsen varit deras. Bataljonerna splittrades, många af deras officerare och en mängd soldater föllo. Första bataljonen ensam förlorade 10 officerare, deribland som fallen, träffad i ansigtet af ett granatstycke, den tappre unge reservlöjtnanten och adjutanten DirckinckIIolmfeld, en son till baron Constant. Dirckinck-Holmfeld, hvars synder mot fäderneslandet sonen försonat med sitt blod. Äfven kapten Weyhe, en lika duglig som modig och af sitt folk omtyckt officer, ansågs vara fallen, men sågs senare af en parlamentär å ett af fiendens lasaretter. Han blet sårad i halsen af ett sabelhugg, men hämnades af sitt folk; den, som gaf honom hugget, blef ögonblickligen genomborrad af bajonetter. De öfriga tallna, fångna och sårade otficerarnes namn känner jag icke med sådan bestämdhet att jag här kan angifva dem. Att älven 11:te bataljonen lidit mycket, är naturligt; huru mycket, kan ej angitvas, förrän de olika spridda atdelningarne åter blifvit samlade. Jag träffade i går på marschen ett kompani af 11:te bataljonen, hvilket blott hade med sig en officer, som dock träffats af tvenne kulor, men ville dela med sitt folk marschens besvärligheter, och en underofficer; hvar de andra voro, visste man icke. Man bör dock icke deraf draga den slutsatsen, att de alla fallit eller blifvit sårade; de kunna ha kommit till andra afdelningar och kanske först här återfunnit sitt kompani. Kl. 6 lördags eftermiddag skulle uppställning till afmarsch göras i Flensborg; armeen skulle fortsätta sitt återtåg till Dyppel (Dybböl). Manskapet hade fått en bil bröd, hästarne litet foder, men tröttheten var stor — större, än då vi lemnade Slesvig. Klockan var åtta, då jag kom i väg. Det fanns oaktadt alla dessa besvärligheter i marschen från Flensborg likväl något tröstande, och det var den sympati, våra trupper här rönte. I staden Slesvig hade allt varit tyst som grafven, icke något vänligt ord, någon vänlig handtryckning till afsked, med undantag af den goda tante Esselbach, som förblef sig trogen ända till slutet, och af de få danska tjenstemännen. Men i Flensborg var befolkningen på benen; qvinnorna stodo med stora korgar fulla med smörgåsar, kaffe och varmt öl för de utmattade krigarne; der fanns vänlig sympati och sorg ötver afskedet från dem. En kanon stod förnaglad på gatan; hästarne hade ej förmått släpa den längre. Ur löjtnant, sade en flensborgs-borgare; Åtag den med er, här äro mina hästar, de skola nog draga den. Och så som det var i Flensborg, så var det äfven i byarne söder och norr om staden. Hvarje bondgård stod öppen, öfverallt framsattes kaffe, bröd, bränvin, allt hvad huset förmådde, och frågade man hvad det kostade, löd svaret alltid: Det kostar ingenting. Sådana bevis på vänligt deltagande stärkte de våras mod. Dessa voro mera hekymrade om de stackars hästarne än om sig sjelfva; de läto icke märka, att de voro trötta, de drogo sjelfva vagnar och kanoner, då hästarne ej förmådde längre, de greto, då de måste lemna dem qvar — och det var nödvändigt med flera — och de tillbakavisade tillochmed anbud om att åka med den förklaring: Jag kan gerna går. Fienden skall triumsera, och han har skäl dertill; men vill han nedsätta våra soldater i verldens omdöme och påstå, att de äro dåligt folk, så är det en tröst, att kunna med det fullaste, tryggaste medvetande förklara det vara en förb. lögn! Hvar och en, som deltagit i återtåget, skall kunna intyga det, och jag är förvissad om, att de främmande opartiska iakttagare, som möjligen befunnit sig ibland oss, skola; gifva våra, soldater och officerare ett godt vittnesbörd och gifva dem skulden för hvad galet som skett, hvilka ensamma hafva skulden. Om den nattliga marschen från Flensborg till Sönderborg är ej stort att berätta. Den hade alldeles samma karakter som marschen från Slesvig till Flensborg, endast att den större utmattningen, isynnerhet för håstarne, och fiendens större närhet gjorde det nödvändigt att efterlemna mera materiel. Allrig har någon måltid smakat mig så bra som len jag i går morse intog 1 12 mil härifrån 108 en bonde. Litet bröd, smör och ost samt en sup danskt bränvin väckte åter lifsandarne, och den återstående vägen underlättades lerigenom, att jag fick åka ettstycke. Kloczan var antager jag 1 eller 9 då jag anln(DD AA — m me — —