vITKestallningen utrymts, kunde tormmdrå nonom från att öfversvämma halfön. Jag har framhållit båda betraktelsesätten, och läsarne veta att jag lutar till den sista; men man bör dertöre icke vara obillig — hvilket jag visserligen sjelf varit — i sin dom öfver den förra. Och nu sjelfva återtåget! Många detagare deri hafva jemtört det med Napoleons återtåg från Moskwa, och jemförelsen kan verkligen icke kallas olycklig. Man tänke sig ett tåg om 4 mil — ty så stort var det nog — rörande sig framåt steg för steg, stundom med halt i hela timmar, då i teten hästarne snubblade för en kanon, eller några vagnar stjelpte och spärrade vägen för de andra. Man tänke sig en mörk natt, under hvilken denna rörelse försiggår, och deri det hela tager sig ut som ett spöksceneri, under det vinden piskar den skarpa snön in i ansigtet, och kölden stelnar lemmarne, under det vägarne äro så halkiga, att hästarne som äro utmattade och hvilka man under den ständiga verksamhet, hvari de befunnit sig, icke kunnat få skodda, snubbla i hvarje ögonblick och hjulen till kanonlavetterna stundom ej ens kunna löpa omkring; man tänkte sig derjemte manskapet trött at förposttjensten och de små striderna, nedtryckt vid tanken på, att man marscherar bort från sin kära ställning, ständigt väntande på, att fienden skall börja sitt förföljande, och man skall inse, att likheten med fransmännens återtåg från Ryssland ändock icke är så ringa. -Jag stannade i staden Slesvig till kl. 11 om aftonen och hörde till de sista af tåget. Ställningen hölls ännu besatt vid min afresa, men vid midnatt (natten mellan fredagen och lördagen) lemnades den af de sista bataljonerna, hvilka skulle bilda arriergardet, och hela det stora tåget var nu i rörelse. Långsamt rullade de öppna vagnarne framåt liksom vid ett liktåg, och långsamt sörde sig bataljonerna ljudlöst framåt. Ingen sång, intet skämt lifvade marschen; det var med sorg och bedröfvelse, som danska armåen, nationens hopp och stöd, lemnade den post, den ställts att vakta. Der störta hästarne för en kanon; folk skyndar till, man får upp hästarne, man hjelper till med att få kanonen i gång, man vill göra fiendens byte så ringa som möjligt. Nu stannar hela tåget. Man väntar en half timme, en hel timme, det står ännu stilla. Genomfrusen som man är, springer man ur vagnen, för att få reda på orsaken. Man ilar förbi de långa lederna; en bataljon har blifvit utledsen vid detta väntande, den har lägrat sig på vägen. På den bara, hårda vägen ligga de modiga menniskorna med en tornister under hufvudet, och snön hvirflar tillsammans omkring dem. Man lemnar dem med ett uppmuntrande ord, man skyndar vidare, man har gått en mil, och först då får man reda på orsaken till detta halt; några kullstjelpta vagnar, några störtade hästar, en kanon, som kört ned i gropen. Ett ögonblick derefter sätter kolonnen sig åter i rörelse. Slut upp! slut upp! ljuder det från officerarne, kolonnen kommer åter i ordning, tills ett nytt halt inträffar, en ny paus i det nattliga liktåget. — Emellertid hade fiden hållit sitt intåg i Slesvigs stad, har besatt våra skansar, hvilkas kanoner äro förnaglade, då de ej hunnit medtagas (hvilket skedde med några, isynnerhet från Fredriksstad, derifrån general Wilster räddade de bästa positionskanonerna), och vi kunna snart vänta oss få se honom förfölja den retirerande armeen. Det fanns ett tillfälle, då jag är säker om, att han med några väl riktade granater och en lämplig kavalleristyrka kunde hafva tagit största delen af vår tross och ett par regementen; men han var lyckligtvis underkastad samma besvärligheter som vi sjelfva, och då han uppnådde oss, fanns det bättre ordning i återtåget. På förmiddagen d. 6:te sågo vi de första fientliga kavalleripatrullerna, och jag var en tid ej utan fruktan för att bli tillfångatagen, ty de voro oss helt nära: ett par trossvagnar måste vi lemna i sticket, och jag talade med en infanterist, som måste lemna sin tornister i händerna på en fientlig dragon, för att sjelf undgå fiendskap. Men det var lyckligtvis ännu blott några patruller; det var icke gou sådan styrka, att ett angrepp kunde fö