noscerade vid Roide, men försökte i öfrigt intet angrepp. Men följande dag — det måste öfverbefälet hafva erfarit — skulle hufvudangreppet ske. Hittills hade fienden, hvilket han ju gerna kunde, inskränkt sig till att kasta en afdelning om 10,000 man fram mot enskilda punkter, der de tappert emottagits al våra soldater; nu skulle han med friska trupper, med hela sin styrka, med nyss anländt förträffligt artilleri företaga ett hufvudangrepp på ställningen. Affären vid Mysunde hade visat, huru stark denna var. Men var den på alla ställen, var den isynnerhet vid Hadeby och Bustrup så stark, att den kunde stå sig mot ett anfall af hvilken fiende som helst? Och om det lyckades fienden bryta igenom den och angripa vår armå från tvenne sidor, kunde vi icke då förlora hela armeen? Svarot på dessa frågor har på olika sätt gifvits. Ötverkommandot har ej litat på, att ställningen skulle kunna utstå hufvudangreppet, efter det vårt folk blifvit utmattadt af de föregående dagarnes stora ansträngningar; det har befafat, att hela armöen skulle gå förlorad med ställningen, och den har derföre ansett det för sin pligt, att uppgifva den senare, för att frälsa den förra. Öfficerarne och soldaterna deremot förtröstade på, att ställningen skulle kunna uthärda första angreppet, de menade, att ett återtåg först då läte sig försvara, när vi bitit ifrån oss och utmattats af blodförlust, och de föredrogo att offra armen för äran, medan de ansågo att man dock alltid skulle kunna utestänga fienden från öarne, men att man svårligen, då Dannevirkeställningen utrymts, kunde förhindra honom från att öfversvämma halfön. Jag har framhållit båda betraktelsesätten, och läsarne veca att jag lutar till den sista; men man bör derföre icke vara obillig — hvilket jag visserligen sjelf varit — i sin dom öfver den förra.