— Vill ni tillåta, herr öfverste, att jag besöker löjtnant Tobby, jag hoppas att jag skall bringa honom på bättre tankar. — Må vara, sade Roger. För öfrigt, min bäste kusin, gifver er er grad såsom ordonnunsofficer rättighet till att kommendera som sekond, och jag lemnar er från denna stund en del af min auktoritet. Sir James bugade sig och lemnade derefter öfversten ensam på tornets platform, upptagen af att med en tub följa den fientliga flottiljens rörelser. Den yngre sonen af familjen Asburthon gick nedzoch begaf sig till löjtnant Tobbys rum. Under tiden tänkte han vid sig sjelf: — Antingen har general Jackson i natt blifvit afsatt eller äro flottiljens rörelser oberoende af landtarmen ... Eller ock har Jos drunknat denna natt så att general Jackson ej emottagit mitt svar. Detta oförutsedda anfall kullkastar alla mina planer. Han inträdde till fången. Löjtnanten var en gallsjuk, grälig och hämndlysten person, som aldrig förlåtit en oförrätt. Han fixerade sir James med nistan hotande blick. — Hvad vill ni mig? frågade han, ursinnig öfver det svar som soldaten medfört till honom. Sir James fästade på Tobby en kall och genomträngande blick, en af dessa blickar som ransaka själens innersta gömma. — Ni är mycket uppretad, löjtnant, tag er i akt, yttrade han.